Vecka 4

Måndag 31 juli. Måndag och ny vecka. Kontorsdag. Det är tänkt att jag ska ha halvdag. Vi ska gå igenom mina jobb från förra veckan och jag ska delta i Sports picture of the week - där redaktörer och fotografer väljer ut veckans 20 bästa sportbilder av ca 120 stycken. Jag var med på det under min första dag och fattade ingenting för att alla pratade sa fort och jag såg verkligen ingen kvalitetsskillnad på bilderna, allt såg så otroligt bra ut. Men under vecka fyra kan jag faktiskt delta i samtalen och säga min åsikt kring vilka bilder som bör vara bland topp 20. Jag börjar se skillnaden. Framsteg! Angående genomgång av mina jobb - det behövs verkligen eftersom att jag känner mig riktigt dålig och ganska låg efter förra veckans jobb. Jag är väldigt duktig på att trycka ner mig själv och även om jag försöker komma ihåg det peppande samtalet från min chef är det som att jag har tappat bort min osynliga peppryggsäck eller gömt den långt in i garderoben där jag inte kan nå den. Jag har en tendens att alltid fokusera på det dåliga. En egenskap som också gör mig driven och gör att jag alltid vill förbättra saker och bli bättre. Vi hinner inte gå igenom mina jobb på förmiddagen och efter Sports picture of the week får jag åka akut iväg på ett jobb for Tottenham Hotspurs, eller “Spurs” som de kallas. De håller på att bygga om hemmaarenan Hart White Lane och den gamla delen är helt jämnad med marken, bara idag. Imorgon börjar det byggas på gamla delen. De behöver ha bilder på detta asap. Jag får ta en taxi hem till östra London för att hämta min utrustning hemma och sedan fortsätta i taxi till Tottenham i nordöstra London. Taxichauffören irrar runt och jag har Tottenhams personal i telefonen som undrar var jag är. Jag frågar taxichauffören hur långt vi har kvar och han svarar att vi bokstavligt talat är framme om 2 minuter. Jag ser klart och tydligt att det står 9 minuter på hans gps. Jag svarar i telefonen att jag kan vara framme om allt mellan 2-15 minuter beroende på vad taxichauffören bestämmer sig for att göra. Chauffören bestämmer sig for att göra en u-svang när vi nästan är framme och åker runt allting, sa vi är framme 25 minuter efter att jag pratat med Tottenhams personal. När jag kommer fram ber jag så hemskt mycket om ursäkt, men personalen förstår eftersom han hört chaufförens oklara svar till mig. Jag blir visad runt på bygget av en ung herre från Birmingham som tycker att det är jätteroligt med en svensk tjej på området. Likaså tycker all annan byggpersonal. Min reflexjacka är som en bastu. Jag möter upp Tottenhams personal och följer med in på huvudkontoret där jag redigerar bilderna och skickar på en gång for godkännande. Vi säger hejdå och jag är påväg att börja min resa hemåt när han ringer mig och meddelar vilka bilder de vill ha. Jag säger att jag sätter mig ned omgående på trottoaren och laddar upp bilderna. Han avråder mig från det och frågar om jag inte vill komma in på kontoret igen. Jag ser mig omkring och inser att han har en poäng, jag borde inte packa upp datorn har. Jag springer in i en mataffär istället och skickar bilderna. Tar sedan bussen därifran och kan se området ordentligt. Inget område for mig. Kommer hem sent och jag och Kajsa kollar på Titanic. Googlar ålder på Kate Winslet och Leonardo DiCaprio och har aldrig fattat att de bara ar 21 och 22 år gamla när filmen spelades in. Jag slår en blick mot högen med böcker i hornet och ser en av mina fotoböcker som enbart innehåller bilder på Leonardo DiCaprio. En fin födelsedagspresent från Viktor och Ida som jag fick när jag fyllde 24. Ingen halvdag idag. 

Tisdag 1 augusti. Idag har jag äntligen min intervju for att få mitt National Insurance number (NiNo). Intervjun går bra och det är inga tveksamheter från min sida om att jag kommer få ett NiNo. Jag har med mig kvitto på min flygresa för att kunna visa hur och när jag kom till London. Jag har ett personligt skrivet brev från Gettys HR-avdelning som intygar att jag är anställd där på heltid. Jag har mitt tenancy agreement (hyreskontrakt) och håller tummarna under bordet för att det ska vara giltigt underlag for NiNo. Jag har med mitt mitt CV som visar på tidigare jobb och resor. Det enda han vill se är brevet från Getty, mitt pass och mitt tenancy agreement. Allt går bra. Jag kommer hem och lagar lunch och bloggar om hela förra veckan. Eftermiddagen går och jag hade hoppats kunna göra en timmes yoga på köksgolvet och sova lite, men jag fastnade framför James Corden’s Carpool Karaoke på YouTube i två timmar. Det är skitkul men jag får sedan ångest över att jag inte gjorde min yoga och tog min tupplur. Elen tar slut och jag går ut for att fylla på el. Man har en blå sticka som de kan fylla på med pengar i matbutiken och sedan stoppar man in stickan i elcentralen på bottenplan. Lagar sötpotatismos med chipotle och svarta bönor åt mig och Kajsa och vi ser några avsnitt av The OC. Den serien var hela mitt liv i högstadiet. Jag hade kassa betyg och brydde mig bara om OC och min häst. Hade inga planer på att gå på gymnasiet. Pappa sa “om du hittar en gymnasielinje som du tycker känns rolig och intressant och pluggar upp dina betyg så att du kommer in på den linjen - då åker vi till OC”. Swish sa det sa var mina betyg över intagningsminimum och jag kom in på gymnasielinjen. Två år senare at jag en tonfiskmacka på The Pier Diner. Utan tvekan världens bästa ungdomsserie!!!!!!

Onsdag 2 augusti. Idag tar vi officiella porträtt på Tottenham Hotspurs åt Premier League. Jag tar Overground till Turkey Street låååångt upp i norra London och får sedan gå 30 minuter med min utrustning till träningsanläggningen. Träffar fotografen som jag ska assistera. Han frågar hur jag kom hit. Jag förklarar att jag gick 1.3 miles från stationen. Han gapar. Gick du 1.3 miles?! Jag förklarar att jag gladeligen går 1.3 miles, jag gick ju 21 miles under The Open förrförra veckan. Han frågar varför man i helvete går 21 miles. Jag berättar att jag gick med minneskort. Han har aldrig hört talas om en runner som går 21 miles under en dag. Han frågar om mitt internship och undrar om det inte är diskriminering att ansökan enbart var öppen for kvinnor. Är det lagligt frågar han. Jag hoppas att han skojar.
 Det är flera andra på plats, bland annat Sky Sports som kör både stillbild och rörligt och BT Sport som kör rörligt. Inser att detta är motsvarigheten till “upptaktsträffarna” hemma i Sverige. Tänker att det är väldig tur att jag inte har koll på Tottenhams spelare. Tänk om det var Barcelona. Försöker föreställa mig att det finns folk hemma i Sverige som skulle göra vad som helst för att få vara där jag är - gå runt och hälsa på Premier League spelare. Jag tar behind the scenes bilder och är väldigt fokuserad. Kanske därför jag inte fattar. För att jag är så fokuserad. Tar ett jättefint porträtt på en av spelarna. Om jag fick hade jag gärna visat er bilder på riggningar och spelare och bilderna jag tog - men det är kommersiellt jobb för Premier League och alla namn for säsongen är inte offentliga än. Ni får bygga upp egna scenarion i huvudet! 

Torsdag 3 augusti. Samma sak som igår, fast med Arsenal. Jag är på plats utanför Emirates kl 06:45 och jag ska träffa fotografen har kl 06:50. Jag har legat vaken sedan 01:20. Legat och lyssnat på regnet som har runnit ner på golvet genom hålet i taket. Takreparatören kommer nästa vecka. Har huvudvärk och har verkligen inte sovit mer än 2,5 timmar. Fotografen som jag ska assistera är “några minuter sen”. Jag går till inkörsporten och hämtar ut mitt pass. Står och väntar. Väntar. Väntar. I min värld är “några minuter” ca 5-7 minuter. Men han kommer inte efter 7 minuter. Han kommer efter 27 minuter. Vi åker in i Emirates. Går in genom “player’s entrance” och in i omklädningsrummen. Vet många hemma i Sverige som gärna hade velat vara här och gå genom dessa gångar. Vi riggar i omklädningsrummet och väntar på att spelarna ska komma. Jag skriver namnlappar med alla spelares namn som de ska hålla i på bilden, så vi snabbt vet vad de heter. Vissa namn reagerar jag starkt på. Tänk att denna spelare ska hålla i en papperslapp som jag har skrivit. Vet att en av mina närmsta vänner hemifrån kommer dö om hon får veta. Bara hon förstår. Idag har alla ett eget rum att fota i, till skillnad från igår när allt skedde på en konstgräsplan inomhus. Liknande Vinnarhallen ute på Bosön. Det försvårar för mig eftersom jag inte ser vad som händer hos de andra, vilka spelare som fotas eller intervjuas på de andra stationerna. Önskemålen från Premier League är bilder från stationerna men också integration mellan spelarna “off pitch”. Alla spelarna hänger vid Gettys station, det är där det blir kö och spelarna får en chans att snacka. Jag väljer att stanna där och ta bilder när spelarna skrattar eller pratar och sedan snabbt knäppa av porträtt när de har ställt upp framför duken och ska fotas av Gettys fotograf. De håller i sina lappar och skojar om min handstil - att vissa har skyltar med versaler och vissa har skyltar med små bokstäver. Tänker att de är himla lättroade om de kan ha sa kul med en papperslapp. De verkar dock rätt trötta och pratar inte så mycket med varandra. Ibland skrattar de till och då far jag vara snabb. Många pratar spanska med varandra. Jag har alltid undrat hur en spansk spelare gör i ett engelskt lag - pratar han engelska för att han är i England eller pratar alla spanska med honom? Typ alla pratar spanska. Jag själv har inte följt Arsenal speciellt noggrant utan har istället följt La Liga länge och slaviskt. Är glad over att jag inte har stenkoll på alla spelare. Jag känner igen en av malvakterna. Jag som är 168 cm når knappt upp till hans axlar. Han går fram till mig och sträcker fram handen som han har i sin målvaktshandske. Vi skakar hand och han tackar for bilderna. Jag kastar upp en blick mot korridoren och där kommer en spelare som jag följde i La Liga. Åh. Herregud. Vad. Gör. Jag. Nu. Ska jag hälsa? Han var en av mina favoritspelare i La Liga. Han kommer in och skrattar. Vet att nu skulle min kompis hemifrån verkligen dö. Jag sitter kvar intryckt i mitt hörn. Tar några bilder när de pratar med varandra. De tittar mot mig i hörnet och pekar och skrattar och jag knäpper av. Några blir suddiga - jag måste erkänna att jag är lite skakis. Några blir bra. Målvakten har lämnat kvar sin kaffemugg i rummet och jag kastar den i papperskorgen. Vi packar ihop när alla spelare och tränare har blivit fotade efter 1,5 timmar (i både hemmaställ och bortaställ). Känner mig sjukt jetlagad med den lilla sömn jag har fått men påminner mig själv om resan till Costa Rica och jetlagen jag hade efter att ha kommit till Tamarindo kl 02 på natten. Jag överlever. Kommer hem 13:30 och äter “frukost”. Inväntar svar via mail om hur jag ska leverera behind the scenes bilderna. Det dröjer. Värmer upp gårdagens middag och kryper ner i sängen runt kl 20 för att redigera bilder. Metadatan (bildinformationen) strular igen och jag försöker i två timmar få till den jävla metadatan. Kl 22:30 lyckas jag skicka upp bilder. Hur metadatan ser ut är jag inte helt saker på. Imorgon ringer klockan så sent som 05:20 och jag somnar som ett barn. 

Fredag 4 augusti. Idag är det hästhoppning! Jag ska fota själv. Klockan ringer och det känns som om det är mitt i natten. Jag har lyckats sova ostört hela natten vilket är ovanligt men det känns ändå som om jag har blivit slagen i ansiktet. Jag hinner duscha, äta frukost och packa om mina väskor med utrustning. Tar tunnelbanan mot Chelsea, en tur på ca en timme. Männen runtomkring mig sitter alla och sover, men kvinnorna är vakna. Det ser roligt ut. Får gå ganska långt från stationen till Royal Hospital Chelsea där den första dagen äger rum av eventet Longines Global Champions Tour. Det är en deltävling i en cup där alla deltävlingar äger rum i glassiga stader - Mexico City, Shanghai, Miami, Madrid, Hamburg, Cannes, Cascais, Doha och en del fler. London däribland. Kommer in i presstältet och är nästan själv. Ingen ansvarig sitter vid bordet med namnlistor. Börjar istället packa upp min dator. Om första start är om 45 minuter - hur kan personal isåfall inte vara på plats? Inga startlistor ligger uppe på hemsidan. På hemsidan finns det en nedräningsfunktion som säger att tävlingen börjar om sex timmar. Kollar igenom dagens program. Jaha, alla klasser fram tills eftermiddagen är uppvärmning. Höjderna är 1,10 m, vilket är samma höjd som jag själv skulle kunna hoppa med häst. Riktiga klassen startar på eftermiddagen. Tänker att jag är överambitios. Personalen kommer och jag får information om anläggningen. Man får inte sätta remotes. Tråkigt, för det var en asball remotebild jag hade i åtanke att knappa idag. Speciellt med anläggningen i bakgrunden. Som hästtjej vet jag att ridsport är snobbigt, men fan vad snobbigt det är. Det kindpussas i pressrummet och pratas italienska. Kindpuss och solbrillor inomhus. Man kindpussas två gånger, en gång på varje sida. Pärlörhängen och eleganta sneakers. Jag har trasiga gymnastikskor och hår som egentligen behövde tvättas i förrgår.
Det är klurigt att hitta en ren bakgrund. I pressrummet sa de att bakgrunden är den “mest fantastiska”, men det jag ser är en stor byggnad som står alldeles för nära banan för att den ska kunna blurras ut med optiken. Jag får hitta ett eller två hinder så att jag kan variera vinkeln. Jag vill ha en bild framifrån och en från sidan av ekipaget. Kollar på hinderna, röd flagg betyder höger sida och vit flagg betyder vänster sida. Helst vill man hindret efter ska vara mot mig, så att ryttaren tittar upp och åt mitt håll. Det är många krav jag har. Tycker ändå att jag får ett antal ganska bra bilder. Bilder går att se här. Ni vet väl att ni kan söka på mitt namn på Gettys hemsida så kommer alla mina bilder upp? För den som är nyfiken. Jag sitter kvar och redigerar alla bilder i pressrummet Kommer hem ca 23 och Kajsa är ute och dansar.

Lördag 5 augusti. Hästhoppning idag igen. Får lite sovmorgon. Jag som är känslig för energier känner av en främmande energi i lägenheten. Det är inte bara Kajsa här. Det är någon mer. Kajsa har skrivit ett meddelande på vår inköpslista. “Marcus är på mitt rum men han är bara en kompis = vi kommer bara vara inne på mitt rum”. Kajsa har skrivit ett meddelande till mamma Linnea. Jag har en no-boy-on-a-workday-rule.
På tunnelbanan känner jag ett stort tryck över bröstet. Helt utmattad i huvudet. Jag har inte sovit ordentligt på en månad. Smsar min syster i Sverige och ber om råd för avslappning. Jag ska klara tempot här, jag får göra vad som krävs. Hon tipsar om en app, Calm, som har 10-minuters guidade meditations sessioner. Tio minuter låter rimligt. Det hinner man med.
Unnar mig en taxi bort till anläggningen från tunnelbanan då jag känner mig ganska mör efter igår och inte riktigt orkar bära två ryggsäckar och en stor rullväska. Idag är det en ny bana vilket känns roligt. Det är aldrig samma sak med ridsport, vilket jag gillar. De hoppar aldrig samma bana två dagar i rad eller rider samma program två dagar i rad. Försöker sedan redigera alla bilder och skicka upp men jag har lite problem med mjukvaran i min dator så den stänger ner sig, låser sig och vill inte göra någonting. Packar ihop och åker hemåt. Hemma ca kl 21. Laddar ner Calm och gör första introduktionssessionen till “7 days of Calm”. Tanten i appen har en bra och lugnande röst och sessionen är helt kravlös. Känner mig lugn efteråt och jag lyssnar även på en av deras “sleep stories”. Somnar som ett barn. 

Söndag 6 augusti. Vaknar upp och har sovit för första gången utan drömmar och avbrott sedan jag kom hit. Känner mig en en bubblig och lycklig människa.
Idag ska jag för första gången sitta med och se hur redaktörerna jobbar! Det är jag och tre till. Matcherna idag är FA Community Shield mellan Chelsea och Arsenal och sedan damernas EM-final i fotboll. Det är bra att se hur redaktörerna beskär. Vilka typer av bilder som fotograferna skickar in. Framförallt se hur bilderna ser ut innan de blir beskurna. Hur de skriver bildtexter. De använder kortkommandon för exakt allting så att det går dunderfort att skriva en bildtext. Jag har svårt att förstå vissa termer och när man ska använda vissa meningar. En svensk bildtext vet jag exakt hur jag ska skriva, men man använder helt andra uttryck här och det kommer ta tid för mig att lära mig det. De är tre stycken som redigerar och jag iakttar. En gör urval. En redigerar i Photoshop. En skriver bildtext och skickar iväg. De jobbar alla mot samma server men sitter på tre olika skärmar och delar alltså upp jobbet för att det ska gå så fort som möjligt. Väldigt lärorikt att se hur processen går till. Vi sitter non-stop från 12 till 21. 



Vecka 3

Måndag 24 juli. Vaknar kl 08, utcheckning är kl 10. Har sovit ganska bra. Vaknat en del. Ligger kvar i sängen tills klockan blir 09:30. Bra Linnea, du har inte packat ett skit! Äter ingen frukost utan bara slänger ner allt i väskor och påsar. Ser en skalbagge i badrummet. Vafan! Jag kastade ut tre skalbaggar tidigare i veckan. Hur fan kommer den in? Jaja, hejdå skalbaggen, du är någon annans problem nu. Får skjuts till tågstationen i Ormskirk och tillsammans med två redaktörer tar vi tåget in till Liverpool. Här har vi ca 1,5h dötid. Jag och en av redaktörerna går runt lite i Liverpool och stannar bland annat på Cavern Club, den legendariska klubben där Beatles spelade närmare 300 gånger mellan åren 1961 och 1963 innan de fick sitt genombrott. Köper självklart en Cavern Club-magnet! Hoppar på tåget till London. Första gången jag längtar tillbaka till London! Reflekterar över veckan. Om folk som köper dyra biljetter för att se golf live. Alltså, nej. Golf kan ju vara vansinnigt spännande och jag ser gärna på golf, på TV. Men jag skulle aldrig betala för att se golf live i fyra dagar. Alla pressar sig mot avspärrningen för att se någons backswing på tee. Följer den vita osynliga bollen med blicken. Applåderar när bollen landar på marken. Den ska väl landa på marken? Applåderar sedan när bollen går i hålet. Den ska väl gå i hålet? Alla har golfkläder på sig. Vita golfskor i leran fast de inte ska spela själva. Tänker tillbaka på Sweden Horse Show och hästmänniskorna som går med ridkläder i Friends Arena fast de inte ska rida. De vill säga jag sysslar med denna sport. Vi kommenterar allas insatser nä, helt okej slag eller nja, helt okej ridet program. Vi själva är inte ens i närheten av att slå ett likadant slag eller rida programmet lika bra. Hur mycket får vi döma egentligen? Å andra sidan bedömer vi utifrån vad golfaren eller ekipaget brukar leverera och då blir ju kraven hårda även om vi själva inte är i närheten av samma nivå. 

Tisdag 25 juli. Till att börja med: vilken fin feedback jag får för mitt ordbajseri! Det är för er jag skriver, även om jag själv kommer uppskatta att läsa om mina tankar om ett eller två år.
Ingen lön idag. Jag har inte lyckats öppna något bankkonto. För att öppna bankkonto i London måste jag ha ett NiNo, ett National Insurance Number. Det verkar vara motsvarigheten till svenskarnas personnummer, fast ändå inte. För att få ett NiNo måste man först gå på intervju hos regeringen. För jag är ju livsfarlig. De vill fråga om mitt jobb. Kan inte det göras på telefon? De vill ha ett proof of address också, alltså ett bevis på att jag bor där jag bor. Mitt hyreskontrakt funkar inte, eftersom jag hyr privat och inte via agentur (agenturen jag skulle hyra en lägenhet i Kentish Town igenom vill inte ge tillbaka min holding deposit på 450 pund, så jag har kontaktad advokat som tar evigheter) då jag vägrar agentur. Försöker lägga till mitt namn på vatten,- och elräkningen men för att göra det behöver jag ha ett bankkonto (?), ja ni hör vilken soppa. Jag har i alla fall min intervju den 1 augusti. Sedan tar det en vecka innan man får sitt nummer. Sedan kan jag förhoppningsvis öppna ett bankkonto. Tänker på Sveriges banksystem och åh, vad okomplicerat det är. Som tur är har jag en buffert från min intensiva jobbvår som gör att jag i alla fall kan betala två lägenheter (min lägenhet hemma i Sverige får hyresgäst först 1 augusti). Förhoppningsvis klarar jag även att leva i London i en månad med alla utgifter som krävs. Det återstår att se. Skönt att få dubbel lön senare i augusti i alla fall (om jag har lyckats öppnat ett bankkonto då). 
Anyways, lång historia om det här med bankkonto. Idag har jag varit ledig och jag började dagen med att ligga länge i sängen. Kollade ett avsnitt av Orange is the new black (är det bara jag som är besviken på senaste säsongen?). Går upp och drar en suck över att jag inte kunde handla bananer igår - då kan jag nämligen inte göra min frukostsmoothie. Pressar 2 apelsiner och 1 citron. River ingefära och blandar allt med en tesked chlorellapulver (anledningen till att jag som vegan kan donera blod!). Tar tre av Pauluns knäckemackor och öser på med jordnötssmör. Känner hur den gågna veckans sockerintag påverkat skallen som skriker efter socker till frukosten. Lågt blodsocker på riktigt eller inte? Sockret lurar en alltid.
Sätter igång att packa upp mina fyra återstående flyttlådor som har stått på hög i det minimala sovrummet. Min garderob är väldigt stor och jag får exakt plats med att förvara mina sex kameraväskor där. Nu slipper de stå utspridda i lägenheten och ta upp onödig plats. 
Kajsa kommer hem efter en vecka i Sverige. Vi äter lunch (bovetepasta med tomatsås, chiliflakes och basilika. Ruskigt glamoröst.) Kajsa somnar en stund och jag drar ett avsnitt av Bachelorette och proppar i mig chips liggandes i sängen med smulor över hela ansiktet och på magen och skrattar högt till testosteronpuckon i avsnittet.
Telefonen ringer och det är min chef. Det är alltid lite läskigt. Han frågar hur förra veckan har varit och jag berättar att jag har lärt mig väldigt mycket, både om golf men också hur det är att arbeta på ett stort internationellt event. Han frågar hur teamet har varit, om alla har varit snälla. Absolut svarar jag, men det har märkts att det är en ovana att ha med en dam i teamet. Han säger att han förstår och att det tyvärr är så det ser ut. Jag svarar att jag är glad att Getty väljer att ta ett steg i rätt riktning genom detta internship. Han också. Jag tackar så mycket för att jag fått vara med förra veckan, men han hinner avbryta mig. Han säger att det är de som ska tacka, att jag har lyckats imponera på en grupp män som är svåra att imponera på och att alla är så glada att ha mig ombord. Jag försöker komma på vad det är som jag har gjort som skulle vara så bra. Jag har gått mycket. Varit glad. Varit positiv. Ställt frågor. Inte många, men några. Stoppar ned orden i min osynliga peppryggsäck för att sedan kunna packa upp vid nödvändigt tillfälle.
Efter samtalet åker jag och Kajsa till Westfield (köpcentrum i Stratford). Kajsa behöver nya skor till sitt nya jobb. Jag vill alltid skjuta mig efter tre minuter inne i ett köpcentrum. Jag tar Kajsa i armkrok, sådär som Josse gör, och säger att såhär går alltid jag och Josse. Vi sätter oss på Pizza Express och käkar middag. Pratar om hur man kommer över karlar. “Självdiciplin” säger jag. “Blocka bara”. Alla är olika men jag tror att det är bästa sättet. Words of advice ladies! Jag tar med mig resten av min pizza i en skitdålig take away låda. Fettet från pizzan rinner ut i min påse med bananer. Jag hatar doften av pizza.
Vi lägger oss i sängen när vi kommer hem, äter choklad i sängen och jag tvingar Kajsa att se ett avsnitt av Bachelorette med mig. Vi tar fula selfies och skickar till vännerna hemma i Sverige för att skryta om att vi har blivit sambos i London. Kajsa somnar till avsnittet och jag börjar googla på “online grocery shopping”.
Mitt rum har blivit väldigt mysigt. Jag har min ljusslinga och polaroidbilder av vänner, familj och djur vid liv och inte vid liv på väggen mitt emot min säng. Det första jag ser när jag vaknar. En påminnelse av vad som egentligen är viktigast i livet och varför jag gör det jag gör. 

Onsdag 26 juli. Ledig idag igen. Idag ska en av fyra leveranser komma från Amazon (jag har beställt en dammsugare, en papperskorg, en steamer, tvättställning, superlim och adaptrar) då allt skickas i olika omgångar. Är så jävla pepp! Älskar att köpa prylar! Det känns nästan som julafton. Jag längtar mest efter dammsugaren då vi bor tre personer i en lägenhet för två personer och det blir svinstia på en halv dag (LOL tänker ni som vet hur stökig jag är när jag bor själv). Jag ryser. Prylar! Skyller detta adrenalinpåslag på pappa (älskar dig). Dammsuger fyra gånger idag och det har aldrig varit så roligt. 
På kvällen åker jag, Kajsa och Sahwi till Camden för att träffa en av Kajsas nya kollegor som fyller år. Det är inte superkul så jag och Sahwi åker till Soho och träffar en kompis från Sverige istället. 

Torsdag 27 juli. Kontorsdag. Går igenom schemat för nästa vecka. Får detaljerad brief om jobben i helgen. Vill helst se längre än en vecka så att jag kan planera lite. Det korta schemat verkar bero på att man inväntar svar angående ackrediteringar från olika events. Min chef presenterar mig för några personer som jobbar med marknad. Jag ska blogga för Gettys räkning och bli intervjuad av Canon tillsammans med nio andra kvinnliga fotografer från hela världen. Jag har använt min utrustning två gånger hittills så jag vet inte vad jag ska säga. Vi får se vad jag säger när denna intervju sker helt enkelt. Får även information om en utlandsresa i augusti. Han inflikar att jag ska till Norge. “Snälla, snälla låt det vara i norra Norge” tänker jag. Får veta att det är cykling och hittar ett cykelevent i norra Norge. Vi inväntar ackreditering just nu, men jag hoppas att det går igenom! Har alltid velat åka till norra Norge - typ Lofoten eller Narvik. Cykeleventet är lyckligtvis runt Narvik så vi håller tummarna. 

Fredag 28 juli. Idag ska jag fota cricket. Cricket. Jag tänker att det är som en blandning av typ baseball och brännboll? Är där kl 10, matchen börjar 11. Skönt att fota match dagtid, tänker jag. Ville egentligen vara där kl 09 så jag hann fota publik och översiktsbilder runt arenan. Men jag fick info om kl 10. Fotar med två anställda fotografer som mestadels gör cricket. Frågar hur lång en cricketmatch är. “5-8 timmar” svarar de. What? Hur kan en match vara åtta timmar? Sitter i åtta timmar på The Oval och fattar inte ett piss. Jag fattar ingenting. Det är inte alls som cricket eller brännboll. Jag googlade på reglerna innan matchen men ingenting är logiskt. Ingenting! Det enda jag fattar är jubel, för då jublar de. Men jag vet inte varför de jublar. Försöker läsa av poängtavlan men den gör mig ännu mer förvirrad. Cricket är en otroligt långsam sport. Alltså otroligt. Jag kan vara fokuserad i två timmar, men sedan tappar jag det. Jag behöver action. Tänker att jag måste köpa tuggummi när jag kan, för jag koncentrerar mig bättre om jag tuggar på något. Får hjälp med att skriva bildtext på två bilder som jag skickar upp. Spelarna har inga nummer så jag kan inte använda det klassiska code replacement (man skriver en siffra så kommer hela spelarens namn upp, som ett förprogrammerat kortkommando), utan mina två mentorer idag får hjälpa mig identifiera alla spelare eftersom de kan namnen på alla. Känner mig skitdålig för att det tar sån jävla tid att få upp en enda bild. Det ligger gott om bilder uppe på siten redan, ca 250 stycken, så att min bild är sen skadar verkligen inte. Jag tror inte att någon förväntar sig någon bild från mig heller, men det är ändå frustrerande att jag inte har samma tempo som när jag jobbade för Bildbyrån. Då kunde jag dock alla rutiner i sömnen, så jag vet att jag kommer bli snabbare så fort jag kan alla rutiner. 

Lördag 29 juli. Idag är det Emirates Cup! Det är en tvådagars-cup mellan fyra lag, som en vänskapsturnering innan säsongerna drar igång. Idag spelar Leipzig (med Emil Forsberg) mot Sevilla kl 14, och sedan Arsenal mot Benfica kl 16:20. Jag är på plats kl 11, mediaentrén öppnar 11:30. De söker igenom mina väskor och en bombhund sniffar igenom allt. Mitt namn står inte på listan. Det händer ibland i Sverige att ens namn missas, men här vet jag inte riktigt hur jag ska hantera det. Ingen känner igen mig. Ingen av de andra fotograferna kan intyga att jag jobbar för Getty. Jag har inget mail med min ackreditering. Jag visar mitt svenska presskort och mitt internationella presskort. Till slut ringer vi på han som är ansvarig för fotograferna, och han vet ju inte heller vem jag är. Jag säger att jag är här för Gettys räkning. “Är du från UK?” frågar han. “Nej, jag har ett internship. Jag är från Sverige”. Som om det skulle göra någon skillnad. Han känner till internshipet och släpper genast in mig. Pressrummet har fodrade skrivbordsstolar och går helt i grått. Tänker på pressrummet i Friends Arena som har oranget golv och som alltid påverkar färguppfattningen. Det finns varm buffé. Hittills har all pressmat imponerat. Varm buffé. Har aldrig hänt hemma. Hammarby brukar ha roligt pressfika, typ ostbuffé med geleråttor när Hammarby möter AIK. “Ta för er, råttor”. Riktigt roligt faktiskt. Jag tar en position på högra sidan på ena kortsidan. Precis vid det vita strecket som Jessica på Bildbyrån en gång lärde mig att jag skulle sikta på. Det börjar dugga och jag plockar upp mina sopsäckar för att skydda utrustningen. Mina regnskydd har inte kommit än från Canon. En man bredvid mig är snäll och vi pratar mycket. Ibland pratar han för mycket så jag tappar fokus. Första matchen är rätt seg. Briefen för idag var att sikta på akivbilder, så kallade “single action” där det är en bild på EN spelare med boll. Han ska ha blicken upp, bollen framför sig och springa mot mig. Det är svårt. Oftast får man bara vissa spelare på bild för att de rör sig framför mig. Det är svårt att få någon som befinner sig med ryggen mot mig eller har en position på andra sidan. Ingen press idag, utan får jag två bilder är det OK och får jag tio bilder är det OK. Jag är själv så jag har ingen att fråga. Hoppas att jag gör allt rätt när jag i paus hinner skicka upp två bilder. Det är allt jag hinner. Blir frustrerad igen för att jag är så långsam. Lyckligtvis är det annan fotograf här som fotar för en annan byrå men som också levererar till Getty, så det är inte kaos om det går långsamt för mig. Regnet öser ner och jag börjar bli riktigt kall inför match nummer två. Arsenal och Benfica har otroligt högt tempo som jag inte är van vid. Saknar tuggummi för koncentrationen. Regnet verkligen öser ner och det försvårar för mig. Jag får inte upp min andra kamera med kort objektiv tillräckligt för att fånga jubel när det blir mål. “Skärp dig nu Linnea. Om kameran blir blöt är det OK. Offra det för att få bra jubel nästa gång”. Det blir ett till mål och jag tycker att jag får riktigt fint jubel. Matchen är slut, med 5-2 till Arsenal och jag springer in i pressrummet för att ta av mig blöta kläder och rädda utrustningen. Mannen bredvid mig kallar mig för baglady på grund av alla påsar. Ska precis börja ladda upp bilder när datorn dör. Batteriet är slut. Ingen laddare. Skit! Det är bara att sätta sig i en Uber hemåt. Får sjuk huvudvärk i bilen. Sur över att jag inte kan leverera bilder snabbt och smidigt. För att jag rent reflexmässigt fokuserade mer på actionbilder än single action. För att jag missade ta översiktsbilder och publikbilder. För att min bevakning inte var kanonbra. För att jag inte lyckades överleverera. Tänker tillbaka på briefen som sa “får du två bilder är det helt okej, det är ingen press”. Men jag är inte nöjd med att skicka upp två bilder och blir istället arg och besviken på mig själv. Kommer hem och Kajsa har lagat middag. Hon och Sahwi går ut och dansar och jag stannar kvar hemma för att jag är helt slut. Jagar folk på Facebook som kan hjälpa mig att identifiera spelare eftersom spelarna inte har några nummer på byxorna. Lyckas till slut identifiera spelarna så att jag kan skriva in deras namn i bildtexten och skicka upp. Tänder ett ljus och lyssnar på musik och försöker skaka av mig denna dag.

Söndag 30 juli. Typ sovmorgon. Ska vara på ett cykelevenemang kl 12. Det är Prudential RideLondon. Flera lopp under hela dagen och jag ska fokusera på det klassiska loppet som är på 200 km och även ett världscuplopp. Det finns absolut inga förväntningar på mig idag, utan jag ska fota start och målgång och där emellan ska jag tydligen få gå på muséum, vara turist eller vad jag vill. Starten går 13:40 och jag har problem med min mall för bildtexten. Kom igen, jag vill bara att allt ska flyta på idag. All text kommer inte med och jag blir galen. Det är bökigt att ta sig till startplatsen för jag måste gå runt hela Trafalgar Square och genom Horse Guard Parade eftersom gatorna är avstängda och jag inte kan gå över pga cyklister. Går över Horse Guard Parade och inser att det var här David Beckham tog en bild med sin dotter och fick skit för att de hade firat hans dotters födelsedag på Buckingham Palace. Kommer fram till startplatsen och den bästa fotoplatsen är fullsmockad med fotografer. Jag tränger mig fram och sätter mig bakom alla. I Sverige finns en oskriven regel om att ifall du sitter ner och har fotografer bakom dig så reser du dig inte upp, då förstör du för fotografen bakom dig. Undrar om det är samma här. Hittar en bra vinkel och är snabb på att både ta en bild med mitt 70-200 och en vidvinkelbild när alla cyklar ut med Buckingham Palace och London Eye i bakgrunden. Det blir dagens enda bra bild. Noterar att jag har finast kameror av alla fotografer och minns vad min chef berättade förut - att jag kommer stöta på många många amatörer ute. Att jag ska komma ihåg att inte ska ge med mig för någon som egentligen inte jobbar med detta. Typ ge bort min plats. Våga tuffa till mig helt enkelt och stå fast vid min rätt till saker. Det blir för lång rast för mig mellan start och mål. Jag träffar Kajsa och Sahwi och vi äter pizza. Kajsa åker sedan hem och Sahwi visar mig runt i Westminster. Jag går sedan tillbaka till mediacentret för att ladda upp bilder från starten men får inte mallen med bildtexten att fungera. Kan jag ändra den manuellt? Nej, tydligen inte. Allt blir värre. Suckar djupt. 1,5 timme till målgång. När jag har såhär lugnt är det som att min energi åker ner på havets djup med ett stort stenblock fastknutet vid sig. Jag behöver tempo och action. Funderar över syftet med denna dag. Skaffa erfarenhet egentligen. Ställer mig vid mål tidigt och har en bild i huvudet som jag gärna vill få till. Cyklisterna swishar förbi och min tänka bild gick åt helvete. Jag stod för långt fram. Då vet jag till nästa gång att jag måste stå längre bort från mål, så cyklisten hinner gå i mål för att sedan jubla. Han jublar såklart inte innan mål. Blir ännu mer förbannad över att jag inte fått några bra cykelbilder. Åker hem, trött och arg. Kollar på American Beauty med Kajsa och har massagesession. Så arg och besviken på mig själv. Det känns som att jag har tagit tusen kliv bakåt. Imorgon är en ny dag och ny vecka. Nya tag. 


Vecka 2

Mandag 17 juli. Sovit kasst igen! En visdomstand spokar och jag ar ganska svullen pa hoger sida av halsen. Nej, nej, nej. Visdomstanden skulle bara vaga. Jag har haft hemska erfarenheter av inflammerade visdomstander sa att jag till och med haft feber. Inte lage nu! Funderar over min tandforsakring som jag har genom jobbet. Skrivaren funkar inte. Hur ska jag kunna printa mitt gate pass? Finns det en print shop i narheten av Eustons tagstation? Drar ut pappersmataren ur skrivaren som da borjar fungera. Printar ut mitt gate pass. I farg. Alskar mig sjalv. Moter upp tva av redaktorerna vid Euston och vi tar tillsammans taget till Liverpool. Byter dar tag till ett lokalt tag som tar oss till Southport och golfbanan Royal Birkdale for 146:e The Open. Jag fastnar i sakerhetskontrollen och alla vill kolla igenom mina vaskor och visitera mig. Den ena redaktoren kommer igenom utan problem. Lyckligtvis fastnar den andra redatoren ocksa i kontrollen, vi blev annars misstanksamma att de stoppade mig for visitation for att jag var kvinna. Vi rullar bort till det gigantiska presstaltet. Aldrig sett nagot liknande! Och inte en enda kvinna. Getty har det storsta rummet da vi ar ett team pa 25 personer. Jag halsar pa alla och glommer bort allas namn pa en gang. Det ar folk fran kontoren i USA och London som hjalps at med veckans bevakning av Open. Alla ar vansinnigt trevliga och snalla! Vi far goodie bags som innehaller anteckningsbok, pin, slips och information. Jag brukar inte anvanda slips. Tar en tur forbi shopen och koper en magnet. Jag samlar pa magneter fran alla stader jag besoker. Nu har jag en The Open-magnet. Aker med en frilansredaktör till Ormskirk dar teamet bor. Packar upp. Moter resten och aker till en lokal pub for middag. Sa javla gott! Far matkoma och trotthets-taget kommer ca kl 21:30. Inte fan kan jag aka tillbaka och sova nu. Sitter kvar. Aker med resten tillbaka ca kl 23. Trotthets-taget ar fortfarande kvar. Bestammer mig for att blogga om hela forra veckan. Klockan blir 01:15 och jag har missat trotthets-taget. Fan!

Tisdag 18 juli. Sov inte så bra. Drömde konstigt. Drömde att jag skulle flyga till New York, men mitt plan kraschade. Så jag skulle ta ett annat flyg till New York men det planet kraschade också så jag kom aldrig fram. Är på plats på Open ca kl 08. Igår, idag och imorgon är det träningar och presskonferenser så läget är ganska lugnt. Jag följer med två fotografer ut. Under träningsdagarna försöker de följa de stora namnen när de tränar. Den stora skärmen i pressrummet är opålitlig, den ska berätta var varje spelare befinner sig eller när de planeras gå ut och träna. Den stämmer inte alltid, så vi får leta mycket. Vi vandrar mellan hål 1-9 och vi följer bland andra Rory MacIlroy, Bubba Watson, Henrik Stenson och Darren Clarke. De tar sig tid att skriva autografer och ta bilder med alla fans. Rory går dock ganska snabbt förbi och säger att han gärna skriver autografer efter sin träning. En man får en bild med Stenson, tittar på mig och säger “he’s such a nice guy”. Till middag köper vi hem pizza, vi är hemma ca 19. 

Onsdag 19 juli. Sovit helt OK, men drömt konstigt. Drömde att Donald Trump besökte Open med sin röda “make America great again”-keps. Han skrek som fan överallt och ingen sa åt honom att hålla käft. Ju mer ignorerad han blev desto högre skrek han. Anyways, samma visa som igår. Idag försöker vi hålla oss runt hål 10-18. Fotograferna letar efter sina favoritplatser, hål som har bra bakgrunder. Fan vad golf är stökigt! Det är caddies, TV-team, publik och tränare runt spelaren. Beundransvärt att de lyckas få så rena bilder. man får absolut inte knäppa av slutaren under backswing, utan man trycker av när klubban slår i bollen. Knäpper du av för tidigt åker du ut. Är rädd för att snubbla, glömma stänga av ljudet på mobilen osv. Tur att det bara är träningar idag. Jag passar på att fråga om tekniska saker; använder du framknapp eller bakknapp för fokus? Alla säger olika, det är helt upp till var och en vad man är mest bekväm med. Vi går hem ganska tidigt, runt 16. Jag, två fotografer och en redaktör äter middag på en japansk restaurang i Ormskirk. Sjukt gott! Hade ingen aning om att Ormskirk kunde leverera så god mat. Lägger mig runt 20:30, imorgon är tydligen en vansinnigt lång dag. 

Torsdag 20 juli. Vaknar 04:30 av klockan. Sovit helt OK. Känner mig redo för en lång dag. Trycker i mig massa jordnötssmör. Avfärd kl 05:15 till Southport. Första tävlingsdagen idag! Vi är framme ca 05:30, första tee är 06:30 och sista är 16:15 och varje grupp spelar i cirka fyra timmar. Räknar… Okej, vi är klara tidigast kl 20. Min uppgift idag är att springa med minneskort mellan fotograferna och redaktörerna eftersom nätverket är icke existerande med all publik som alla är uppkopplade mot 3G och 4G. Bestämmer mig för att gå/springa med korten som om världen går under om det inte görs bra. Jag går mest mellan mediacentret och 5T, där är bakgrunden bäst men uppkopplingen absolut noll och därför är det viktigt att snabbt byta minneskorten så fotografen får iväg sina bilder. 5T är också platsen som ligger allra längst bort och tar allra längst tid att ta sig till pga publik. Tar en toapaus kl 10 medan redaktören laddar in bilderna. Lite öm i höfterna, kollar stegräknaren. 12 000 steg. Vänta, va? Har jag gått 12 000 steg på fyra timmar? Åh herregud, det är minst tio timmar kvar. Kommer jag orka? Köper fyra bananer och en macka i kafeterian och har i mitt midjebälte. En av fotograferna uppmanar mig till att dricka hela tiden även om det är kallt, för rätt som det är så är jag uttorkad. Det går inte! Tar ingen paus på hel dagen förutom mina toapauser varannan timme pga allt vatten jag dricker. Avslutar 20:30 då jag har tagit 45 000 steg och gått 34 kilometer. Druckit 8 flaskor á 0,5 liter vatten. Jag har alltså nästan gått ett marathon på en dag. Hur ska jag orka tre dagar till i samma tempo? 

Fredag 21 juli. Har sovit som en QUEEN! Första natten sedan jag kom till England som jag faktiskt har SOVIT! Tänk att det ska krävas ett marathon för mig att kunna sova ordentligt. Smsar mamma och berättar om vad jag äter, vet att hon är orolig då hon är fullt medveten om att matintaget blir lidande i vår bransch. Berättar för henne att det alltid finns mat i mediacentret och att jag faktiskt äter hela tiden! En av fotograferna får veta att jag inte tog en rast någon gång igår - den enda gångerna jag satt ner var när jag var på toa. “Se till att Linnea tar 30 min rast idag” säger han, ganska allvarligt. Fotograferna byter av varandra ute på banan så alla får gå in och äta en ordentlig lunch. Går inte riktigt samma sträcka idag. Totalt jävla skitväder idag! Köpte gummistövlar igår på Tesco då jag glömt mina i London. Får låna regnbrallor av redaktör pga mina är kvar i Sverige. Alla beundrar min Stutterheim “the rubber jacket” och frågar var man hittar en sådan. “Swedish stuff” svarar jag. Eftersom den inte har dragkedja utan knappar kommer det in mycket vatten över bröstet och magen och jag får en stor blöt fläck över mig som om jag har dregglat utav bara fan. Det torkar, tänker jag och är glad över att jackan är vattentät i övrigt till skillnad från jackor som bara kan stå emot en viss mängd vatten. 

Lördag 22 juli. Idag är startfältet hälften så stort, de som ligger fem slag över par får tyvärr inte spela vidare. Detta innebär att första tee time är senare (09:20). Fokus idag ligger på grupperna med stora namn - Stenson, Kuchar, Poulter, Watson, Spieth, MacIlroy. Alla vill att Spieth och Kuchar’s grupp ska ha tidig tee time (de ligger etta och tvåa i tabellen) så att man får gå hem tidigt, men de har sista tee time och vi blir kvar sent ändå. Det märks att teamet börjar bli möra efter veckan. Jag är öm i fötter, knän, höfter och lår och haltar mig fram. Biter ihop. En dag till. Hela teamet käkar på lokala puben igen. Är så trött så jag knappt orkar äta middag. Känner mig spänd inför morgondagen när allt avgörs. 

Söndag 23 juli. Idag avgörs det! Är jävligt pepp. Tidig första tee time idag - 06:30 och sista är 14:30. Spieth och Kuchar är såklart sist - 14:30 för att det är då allt avgörs. Så sjukt mycket publik idag! Jag älskar såna här dagar - när allt bara måste klaffa. När det verkligen ska avgöras. Kritiska moment och ögonblick. Dagen är lugn för mig då jag bara egentligen behöver springa med minneskort när Spieth och Kuchar når hål nummer 9, och fram tills efter prisutdelningen. Jag tar det lugnt, äter, dricker och följer golfen via TV-skärm i mediacentret. Det regnar ute, men inte vansinnigt. Springer som en tok - alltså som en kriminell - från och med när Spieth och Kuchar spelar på hål 14. Jag djurar! När de når hål nummer 18 står jag utanför allting, mellan grandstand och klubbhuset. Jag står redo för att ta emot kort från den andra springaren som har tillgång till greenen och kan samla in kort från fotograferna. Jag väntar. Hör publiken skrika när sista bollen går i. Hade gärna velat se detta. Väntar på minneskorten men ingen kommer. Ropar flera gånger i min walkie - “Hallå, hör någon mig? Står jag på rätt plats? Varför får jag inga kort?”. Inget svar. Står kvar och väntar. Jag kan inte lämna min plats, ifall det kommer kort. Någon dunkar i min axel bakifrån och jag vänder mig om för att ge arg blick. Wayne Rooney hade dunkat i min axel, han står och skriver autografer bakom mig. Han går sedan förbi mig in i klubbhuset och jag hinner tänka “jaha, är vi lika långa”. Inga kort kommer och publik börjar lämna. Jag går in i mediacenret och där står alla fotografer och klär av sig regnkläderna. “Jaha, är ni tillbaka?” Tydligen har allt gått bra med sändning av bilder och kort ändå. Jag sätter mig ner i ett hörn, känner hur benen slappnar av. Jag överlevde veckan! Säger hejdå till två fotografer, de önskar mig varmt lycka till och säger att allt kommer gå kanon för mig. Åker tillbaka till boendet med en fotograf, han kör hem till London ikväll. Är tillbaka på boendet runt 21:30. Vad fan ska jag äta till middag? Majoriteten har åkt. Får ett meddelande från en av fotograferna som frågar om jag käkat middag. Tydligen var jag inte själv. Vi möts upp i köket och beställer kinamat. Jag äter vårrullar och ris. Vårrullarna var ganska stora, men det visste inte jag som beställde två portioner. Äter nästan upp allt. Två andra i teamet kommer in i köket och vi noterar mängden mat jag tryckt i mig. “Jag har gått mycket i veckan” svarar jag. Vi diskuterar veckan och kommer fram till att det faktiskt är helt sjukt att jag nästan gick ett marathon i torsdags. Kryper ned i sängen med ett leende på läpparna, jag har överlevt veckan. 

Using Format