Vecka 7

Måndag 21 augusti. Redaktör ikväll igen. Manchester City - Everton. Jag tar en sovmorgon, går upp vid 10. Äter frukost och gör mig i ordning så att jag åker kl 13 och är inne på kontoret runt 14. Det är jag, Naomi och en till som är redaktörer ikväll. Naomi skriver bildtexter, jag Photoshopar och vår kollega gör urval. 

Tisdag 22 augusti. Idag har jag och Naomi en “Get started”-session, det vill säga att HR har möten med de som är nya inom företaget. En AD, en gallerist och några åt kundservice och picture desk. Det är bra, för vi får se ansikten på folk från olika avdelningar som presenterar sig. Vi är klara runt lunchtid och går ut och äter lunch med en av fotograferna innan vi åker hem till våra boenden. Jag ställer in alla inställningar i kameran för att kunna skicka live inför en match ikväll. Skicka live innebär att man skickar bilden direkt från kameran till en redaktör, som redigerar åt en. Så när jag sitter som redaktör tar jag emot livebilder från olika fotografer. Alla inställningar fungerar, men det är knepigt att installera eftersom jag är ny med Canon. Ringer till personen som ska sitta redaktör åt mig ikväll och får hjälp med inställningarna och kan skicka testbilder på mina plantor och min pasta. Jag fotar en match mellan QPR och Brentford i League Cup och åker ut till västra London, en tur på lite mer över en timme för mig. Det är långt att gå från stationen. Jag kommer fram i tid men det tar tid för mig att hitta entrén då alla säger olika. Packar upp min utrustning och går ut för att göra previews på publik som kommer. Det är ju ändå ett London-derby. Jag tar några bilder men får ingenting som jag tycker är värt att skicka. Har jag tappat alla mina skills? Jag tar inte en enda bra bild! Allt är fult och stökigt. Hur kan det ha blivit såhär? För i helvete Linnea. Matchen går skittdåligt. Jag sitter på helt fel sida. Motståndarlaget gör 4 mål under första halvlek. Ingenting händer på min sida. Det börjar regna. Jag har inga regnskydd. Min redaktör undrar hur det går; kommer det någon bild? Nej, förklarar jag. Jag har inte fått en enda actionbild. Skit skit skit. Han säger ingen fara. Men jag säger skit. Matchen är slut och jag tänker bara: skit. Jag skickade två bilder live från matchen. Hur kan jag ha blivit såhär dålig? Googlar upp andra matcher på hemvägen som jag kanske kan fota under min lediga dag imorgon men hittar inga. Går till sängs och skäms. 

Onsdag 23 augusti. Ledig idag. Skitdeppig. Supersuperdeppig. Jävla skitdag igår. Hur kan jag vara så dålig. Det är orimligt. Går upp ur sängen kl 17:30 när Kajsa kommer hem och försöker låtsas som att jag har varit uppe hela dagen. Tar mig en dusch och följer med Kajsa och Sahwi till Shoreditch för en AW. Jag har väldigt låg energi och får verkligen anstränga mig för att både lyssna på folk och kunna säga något själv. Vi går vidare och Kajsa träffar på en snubbe från Brasilien och jag får chans att öva på min portugisiska. Jag fattar ingenting av vad de säger men förstår smsen som han skriver till henne efteråt. Jag fattar inte hur hon gör. Some has it, some doesn’t. 
Jag är på skitdåligt humör och vi råkar gå förbi en sportbar. Kajsa och Sahwi går förbi men jag ser att Liverpool - Hoffenheim är på och ropar “ursäkta tjejer men vi ska gå in här”. Kajsa och Sahwi vänder sig om och går tillbaka mot baren. De ser att det är en sportbar och suckar djupt. Jag förklarar att det här är enda sättet att liva upp mig. Jag gillar varken Liverpool eller Hoffenheim men jag får titta på fotboll. Jag sätter mig vid ett bord med bara snubbar och stirrar på TVn utan att hälsa på folk runt bordet. Kajsa och Sahwi slår sig ned och börjar snacka med killarna. “Linnea, visst har du varit i Australien och surfat?” frågar Sahwi. “Nej, Costa Rica” svarar jag utan att släppa blicken från TVn. Sahwi försöker få mig involverad i ett samtal med en karl men jag kunde inte vara mindre intresserad. Vi lämnar baren, jag köper fyra chokladmuffins och äter till middag för att det är synd om mig idag. 

Torsdag 24 augusti. Idag har vi sista “Get Started”-sessionen. Det är lunch uppe på taket och olika avdelningschefer är med på lunchen. Min chef kommer förbi och frågar hur det gick i onsdags “Helt vansinnigt dåligt” svarar jag. Tur att jag och Naomi ska ha review med honom på eftermiddagen. Jag måste måste måste ha en review. Jag har ingen aning om hur jag presterar. Kommer jag bli utkickad eller är allt okej. Jag vet inte. Vi har vår review och vi kollar först på Naomis bilder. Vår chef är otroligt bra på att prata bild. Han går fram till skärmen och visar hur man kan komponera om eller beskära annorlunda. Han ger bra konstruktiv feedback. Vi går igenom mina bilder och han upprepar nästan det han har sagt till Naomi. Och han upprepar också gång på gång att vi är där för att a) ha kul b) lära oss. Det finns ingen som helst press. Ingen som helst press. Vi ska lära oss. Göra så många misstag vi kan. Det är inga förväntningar alls. Vi blev utvalda av 250 sökande globalt och det är för att vi är oslipade diamanter som ska lära oss så mycket som möjligt under ett år. Det är därför vi är här. En jubelbild eller målbild - det spelar ingen roll. Och jag kan äntligen andas ut. Pusta ut. Hur härligt var det inte att höra detta. Jag har gått i nästan två månader och trott att jag är värdelös. Är tacksam över att jag och Naomi är här. Att vi får lära oss av de absolut bästa i hela världen i den här branschen. 

Fredag 25 augusti.NING!!! Åh herregud! Pengar! Jag vaknar kl 06 för att kolla kontot och känner bara: yessssss. Jag har två månadslöner på kontot. Shoppishoppi. Öppnar datorn. Beställer ett gymkort kl 06:10. Kl 06:35 beställer jag vitamintillskott som inte finns i UK men som finns i Sverige. Innate. Clean shit. Kl 07:10 en ny ryggsäck som inte är lika stor som min överkropp. Kan inte somna om. Ligger kvar i sängen tills klockan är 10. Kajsa har åkt till jobbet. Jag städar hela lägenheten som en galning. Det blir fett blankt. Börjar blöda på händerna av moppskaftet. Tar tåget kl 15 för att åka till Stevenage och fota Spurs - Man U U23. Jag är en timme för tidig. Alltså, jag blir inte insläppt. Lite larvigt. Träffar personal från Spurs och vi sätter och och snackar lite. Han frågar om jag kommer från Skandinavien. “Ja! Hur sjutton visste du det?” Det visar sig att han kollar på Beck, Wallander och Bron. Och kan identifiera min accent. Jag är bara glad över att någon inte gissar Tyskland eller Polen. 
Under matchen idag har jag bestämt mig för att bara använda mitt 400. Alltså ingen kortare optik. Jag ska bara öva på att ha tålamod och få spelet “big in the frame”, alltså knäppa av först när spelarna kommer riktigt riktigt nära. Det är svårt. Det tar emot att inte knäppa av. Men jag måste lära mig. Det går helt okej, jag får ett par bilder som jag kan skicka upp. Kollar igenom antalet råfiler och det är hälften så många filer som från tidigare matcher. Bra antar jag. Tålamod. 

Lördag 26 augusti. Idag är det Premier League-lördag och jag sitter som redaktör! Vi är tre stycken. En gör urval, jag gör Photoshop och en skriver bildtexter. Jag försöker suga in så mycket som möjligt av vad fotograferna skickar in. Imorgon fotar jag nämligen min första Premier League-match någonsin. 

Söndag 27 augusti. Jag anländer till Wembley kl 12 för att fota Spurs - Burnley. Getty är klubbfotografer åt Spurs så vi har en två sidor lång brief att fullfölja. Jag tänker tillbaka på vad min chef sa vid reviewen “det är ingen som helst press”, och ifrågasätter inom mig vad press egentligen är. Nu följer jag en brief. Vad händer om jag missar något? Avspark är om fyra timmar. Jag springer runt med mina tre fotoväskor och försöker fota fans. Men det är svårt, det är inte mycket fans på plats fyra timmar innan avspark.  Jag kan inte lämna mina väskor någonstans eftersom pressrummet öppnat först kl 14. Personal frågar vad jag gör där. Om jag har bevis på att jag är där och jobbar. Jag visar mitt svenska presskort och mitt internationella presskort. Men hon frågar efter dagens pass. Det kan jag inte hämta ut förrän om två timmar. Min kollega kommer och visar upp sitt pass och berättar att jag är där med honom. Allt är ju solklart när en man förklarar läget, eller hur? Klockan blir 14 och jag får gå in och lämna av mina grejer i pressrummet. Wembley är stort och det tar tid att ta sig in till pressrummet. Jag går vilse och hamnar i Player’s Lounge. Tar med min utrustning och går ut igen för att fota fans. Testar hur mitt wifi funkar, och ja, det går som smör i solen att skicka bilder live. Uppkopplingen är fin. 
Väl inne på Wembley är det varmt. Galet varmt. Solen ligger på och är en fotografs mardröm. Fotografer diskuterar vilt med mig “hur man egentligen tänkte när man byggde den här arenan” och “gamla Wembley hade mycket bättre ljus”. Jag håller med till en viss del - ljuset här inne är en mardröm men jag har inte underlag att jämföra med gamla Wembley. Nickar bara. Tycker inte att jag lyckas fullfölja briefen innan avspark. Tillbringar första halvlek åt att lösa kommunikationsproblemen. Mitt wifi fungerar inte inne på arenan eftersom masterna är överbelastade. Klassiker när många människor är på samma plats. Testar ethernet-kabeln som någon har förberett åt mig. Den fungerar inte heller. Jag testar att göra en ny profil inne på kameran sex gånger men det funkar inte och ingen av fotograferna på plats som kan Canon har möjlighet att hjälpa mig. Får göra ett val mitt under match - lösa kommunikationen eller faktiskt fota? Jag väljer att fota och skiter i att skicka bilder live. Släpper det helt. Det är viktigare att få bilder som jag kan ladda upp i efterhand. Eftersom jag enbart fokuserar på Spurs idag byter jag plats i halvtid. Får ögonkontakt med folk på läktaren. Tänker tillbaka på när jag brukade sitta på läktaren och se fotograferna få gå så nära planen. Det är mitt jobb nu. Från det här hållet är ljuset betydligt mycket bättre. Jag får rena bakgrunder och bra action! Kanske min första riktigta actionbild. Premier League är helt klart annorlunda än all fotboll jag har fotat tidigare. Högre tempo, bättre passningsspel. Allt flyter på så mycket bättre. På något sätt är det enklare att fota. Man vill ju enbart fota Premier League, men det är bättre att öva på en lägre liga som därmed är svårare när allt inte flyter på lika bra. 
Går in i pressrummet efter matchen och redigerar. Ingen mat. Jag har nötter. Delar med mig. Har inte ätit sedan frukost och klockan är 19. Dricker vatten och äter nötter för att fylla ut volymen i magsäcken. Tar mitt pick och pack och åker hemåt, en resa på cirka en timme. 
Kommer hem 21 med en blodsockernivå som är nere vid smalbenen. Slänger mig på golvet i köket när jag kommer hem. Kajsa har lagat middag, med kött. “Sparar du till mig nästa gång och utesluter kött älskar jag dig” säger jag. Minns att jag sade till mamma en gång efter ett 16-timmarspass “om min framtida man sparar mat till mig för att han vet att jag har det intensivt på jobbet så vet jag att han är rätt”. Ställ fram en buffé som jag kan slänga i mig när jag kommer hem och du är avgudad. När jag kommer hem är energinivån alltid ett steg ifrån medvetslöshet. Jag ställer mig på knä vid skafferiet och öser på jordnötssmör på en riskaka och äter sedan liggandes på golvet. Kajsa frågar om jag vill med ut på klubb och jag frågar henne om hon vill att jag ska dö. Men jag har så mycket adrenalin i kroppen efter matchen att jag nästan överväger att följa med ut. Äter tre riskakor med jordnötssmör. Reservbatteriet i kroppen tar slut och därmed är det uteslutet att följa med ut och dansa. Kryper istället till sängs och kan inte somna för all adrenalin. Fan vad jag älskar fotboll. 


Vecka 6

Måndag 14 augusti. Idag är alla tillbaka på kontoret från semester och mästerskap! Även den andra praktikanten, Naomi, börjar idag. Roligt att träffa henne! Måndagar är till för SPOTW (sports picture of the week) och olika reviews och möten. Det känns väldigt bra att strikt ha en sådan dag i veckan. Jag och Naomi får göra ett eget val av SPOTW som vi sedan jämför med de andras urval. De är till större delen likadana, men det skiljer sig åt på några bilder. Väldigt bra att vi först fick göra ett eget urval. Då kan man inte påverkas av de andra som är mer erfarna. Jag och Naomi tar många timmar på oss att göra ett eget urval, nästan hela dagen går åt. Möter sedan upp Kajsa i Shoreditch och vi äter middag ute. Fnittrar över fotbollsspelare som säger snälla saker på jobbet. Kajsa fnittrar mer än mig. Hon är lite avis. Vi letar efter en salsaklubb efter maten men hittar ingenting. Åker hem kl 21. 

Tisdag 15 augusti. Jag och en av de yngsta fotograferna ska idag fota fotboll ihop. Vi tar en taxi ut och hinner prata mycket i den en timmes långa bilfärden. Han har varit ledig två dagar på 45 dagar. Han skulle vara ledig nu i fyra dagar men har istället bokat in fyra olika matcher att fota - för att öva. Okej, tänker jag. Dags att steppa upp. 
Det är kul att åka iväg med en annan fotograf och fota. Se hur någon annan jobbar. Få tips på hur jag kan jobba annorlunda. Vi tar en tur runt arenan först för att fota fans osv, så kallade “previews”. Jag kan inte mycket om fotbollskulturen i England och är ganska passiv när jag går runt. Många dricker öl på gatorna och om jag skulle dyka upp med en kamera bland folk som dricker öl utanför någon arena i Sverige skulle jag kanske få en smäll på käften. Jag frågar fotografen flera gånger om det verkligen är safe att gå runt här eller om folk blir arga. Jag frågar några personer om jag får ta en bild och de blir ingenting annat än glada. Alla jag frågar blir glada. Ingen är sur. Ingen hotar att slå mig. Vi går in på arenan och tar ett varv runt planen. Rekar platser. Fotografen frågar mig hur jag tänker, var jag vill sitta. Jag väljer min plats och han ber mig motivera. Jag förklarar att det är lagom nära målet, att ljuset kommer röra sig ditåt om någon timme och då blir det mörkt på den sidan och då blir det ren bakgrund och det är minst reklamskyltar ditåt. Jag får högsta betyg i min motivering. Jag har dock ingen pall att sitta på så jag får sitta på min kameraväska. Matchen går helt okej, men jag får ingen bra mål,- eller jubelbild. Fotografen, som har suttit på andra sidan, kommer över till mig efter matchslut och erbjuder sig att gå igenom alla bilder. Han säger den och den kan du skicka upp. Jag berättar att det känns skit att skicka upp fem bilder när jag hemma i Sverige har levererat 50 eller 70 bilder. “Varför så många?” frågar han. Jag kan inte svara egentligen. Efter att ha kollat igenom säger han att jag måste ha mer tålamod, att vänta tills spelarna blir större i sökaren och därmed få blurrigare bakgrund. “Just nu ser det inte riktigt ut som du vet vad du gör” säger han. Det sticker lite i mig, vilket är bra. Vi delar en taxi hemåt och jag messar mina föräldrar om hur jag måste bli ännu bättre och att jag måste ut och öva på mina lediga dagar. Googlar på alla möjliga ligor för att hitta en match att fota på min lediga dag imorgon, men hittar ingen. 

Onsdag 16 augusti. Ledig idag. Äter frukost i sängen och ligger kvar länge innan jag går upp kl 14. Dagen går och jag vettefan vad jag har gjort. Tänder ljus i köket, plockar fram yogamattan och drar 30 minuters yoga och avslutar sedan med en yoga nidra som jag hittade på Youtube. Somnar sådär lätt som man ska göra i en yoga nidra men är ändå lite besviken på att jag inte nådde den där stunden då man är klar i huvudet men inte kan röra kroppen. Det låter flummigt, men det är ett tillstånd där fem minuter kan motsvara fyra timmars sömn. Kajsa kommer hem mitt i min yogastudio men som tur är har jag hunnit avsluta den. Jag ligger bara där i ett mörkt kök med tända ljus och filt och pillar på mobilen. 

Torsdag 17 augusti. Jag möter upp Naomi i Stratford och sedan åker vi till Gettys arkiv! Det är ett helt makalöst arkiv. Vi får en guidad tur av han som är ansvarig. Ni som känner till Annie Leibovitz situation - hennes printar är inlåsta i Gettys arkiv. Getty får göra något med dom om 3 år. Annie Leibovitz blev bankrutt för några år sedan och sålde därför alla rättigheter till hennes bilder. Jag och Naomi vandrar runt på arkivet i sex timmar för oss själva. Vi hittar bilder av allt. ALLT. Adolf Hitler. Marilyn Monroe. OS i Stockholm 1912. Negativ på prinsessan Diana. Negativ på Madonna. ALLT. 

Fredag 18 augusti. Ledig. Herregud! Nästan ledig i tre dagar. Ärligt talat så behövs det. Jag stannar i sängen idag igen och redigerar två jobb som jag ligger efter med, som jag gjorde innan jag flyttade till London. Om ni har läst alla veckor så är det ganska logiskt att tiden inte har funnits för fem öre för efterarbete. Kajsa kommer hem tidigt och frågar hur länge jag ska redigera. Klockan är 12 och jag säger “om jag inte blir avbruten och redigerar fokuserat så är jag klar om två timmar”. Kajsa förser mig med mat i sängen och chokladglass. Och vatten. Klockan blir 16 och jag sitter i pyjamas och har gjort hälften. Blir avbruten eftersom jag får för mig att sjunga högt ibland. Tycker inte synd om mina grannar eftersom deras skrikande unge väcker mig varje morgon. Fair play tycker jag. Kajsa ger mig en deadline som är kl 17. Jag blir klar kl 17. Kajsa är min makeup artist och hon sminkar mig innan vi drar till Startford och går på bio. Som två 14-åringar som är fina för att gå på bio i köpcentrumet. 

Lördag 19 augusti. Premier League-helg igen! Alltid pepp på Premier League-helger! Jag är inne tidigt, kl 09, och hinner snacka lite med fotografen som jag var ute med tidigare i veckan. Han förklarar cricket för mig genom en ritning och jag förklarar dressyr. Han som är ansvarig redaktör frågar mig om jag har slagit mig i huvudet eftersom jag hade svarat “Premier League weekends are the best weekends” när jag svarade på hans mail igår. Nej, svarar jag. Jag bara älskar fotboll! Totalt får vi in 800 bilder idag som vi redigerar under tio timmar. 

Söndag 20 augusti. Premier League-söndag igen. Idag är det Spurs - Chelsea, en riktigt rolig match och London-derby. Samma visa som igår egentligen, men lite lägre tempo. 


Vecka 5

Måndag 7 augusti. Sovit som ett barn igen tack vare “7 days of Calm” och “sleep stories”. Idag är det Premier League headshots igen! Denna gång West Ham, äntligen ett uppdrag på min sida av stan! Det tar mig 25 minuter att åka bort till West Hams träningsanläggning. Jag jobbar med en fotograf idag som jag fotade cricket med. West Hams träningsanläggning är ganska liten i jämförelse med de andra lagen och vi får en väldigt liten yta att jobba på. Vi har inget mätinstrument med oss för att mäta avstånd mellan lampa och spelare och bakgrund så jag får agera mätinstrument. Jag är nästan 170 cm och vi behöver 150 cm, så vi vet avståndet på ett ungefär i alla fall. Jag sätter mig och skriver namnen på alla spelare så fort vi har riggat upp allt ljus. Vi får vänta länge på att spelarna ska komma. Det går också många minuter mellan varje spelare så det finns inte så mycket för mig att fotografera, på någon station. Vi blir serverade lunch. Väldigt lyxigt. Jag som hade med mig pasta och tomatsås. Jag trycker in nachochips och guacamole i munnen när en spelare kommer in. Så charmigt, Linnea. Det är en norrman. “Är du svensk?” frågar han på norska. Jag är väldigt nära att svara på låtsas-norska “Ja for tusen!” eller något som jag har hört på Skam men hejdar mig. Han frågar mig om det är roligt “er det morsomt” att jobba i London och jag funderar på om jag har hört dom säga det på Skam någon gång men kan inte minnas. “Ja ja ja!” svarar jag bara. Han står och pratar med min kollega länge om halsmandlar och jag blir lite förvånad. Man står och snicksnackar lite bara om livet, med spelarna. Tror aldrig att det skulle hända i Allsvenskan. Det visar sig även att det är en extra spelare vi ska fota “ett nyförvärv, en svensk”. Jag blir helt paff “en svensk?!”. “Ja, en svensk. Men det är inte offentligt så du får inte säga någonting. han skriver på i eftermiddag”. “Nej nej, absolut”, svarar jag “Vem är det och var kommer han ifrån?” Det visar sig vara Sead från Halmstad. Här står jag och känner till en transfer som är en stor grej för Sverige och jag får inte sprida det till någon. Tar några porträtt på Sead “nyförvärvsporträtt” med tröja och manager. Går tillbaka till min kollega och vi går igenom morgondagen. Imorgon ska vi ut till Chelsea i Cobham och ta porträtt. Vi ska vara på plats 06. Kollar transport. Jag måste åka hemifrån 04. Gå upp 03:30. Så får det vara. “Det blir en tidig morgon” kommenterar jag. Min kollega tycker det låter lite orimligt. Jag får komma 07 eller 07:30. Det är lugnt. Försöker inte tänka på att jag kommer träffa två spelare imorgon som har spelat i Barcelona. På tåget hem får jag en newsflash om att Sead från Halmstad är klar för West Ham. Men det visste jag ju redan. 

Tisdag 8 augusti. Klockan ringer 03:45. Har faktiskt sovit hela natten och känner mig ganska pigg. Calm-appen gör mirakel. På riktigt, mirakel. Jag har kunnat sova avslappnat och riktigt djupt i tre nätter. Jag är ändå lite stressad och hinner i alla fall borsta tänderna och göra en smoothie som jag får äta på tåget från Waterloo. Det är krångligt att ta sig ut till Cobham från östra London. Tågen går ändå smidigt för att vara så tidigt på morgonen. Det är inte långt heller att gå från stationen till träningsanläggningen. Jag går förbi gaten, tar en bild på skylten som säger “spelare kommer ej att stanna för autografer” och skickar till min familj. Kommer in på anläggningen och den är nybyggd och fin. Vi har ett tält idag som vi delar med klubbfotografen. Jag sticker in huvudet i tältet och hälsar piggt och glatt hej på alla och säger något i stil med “åh, vilken underbar dag”. Jag är helt genuin! Det är disigt och dimmigt och ganska rått och klockan är 07 och jag gick upp 04 men det känns som en härlig dag. Positioneringen idag är ganska bisarr. Vi har ett litet tält och vi fotar verkligen kors och tvärs med klubbfotografen. Jag tar en tur på anläggningen och fattar inte riktigt vart de andra TV-kanalerna håller hus. Jag hamnar i gymmet och i ett rum med britsar. Tänker att det vore skönt om jag kunde få nacken, ryggen och höfterna fixade. Tror dock jag får leta någon annanstans för det.
Jag rör mig runt för att hitta spelare som fotograferas, så jag kan fortsätta med mina behind the scenes. Alla spelare är sjukt glada och trevliga. Jag står vid en station och ska fota och vi väntar på att en ny spelare ska komma in. Vi står ca 7 personer vid denna station och helt plötsligt fylls rummet med en energi, som om rummet hade varit tomt tidigare. Det är som att en fest klev in i rummet. Spelaren går sedan runt och tackar alla, greppar tag om mina händer och ser mig i ögonen och säger något väldigt snällt. Lite för snällt. På jobbet. Alla säger så här, visst? Hörde någon? Jag blir paff, generad och stirrar ner i golvet och hoppas att ingen hörde.
Jag går tillbaka till vårt tält och där står min favoritspelare från La Liga. Från tiden jag var religiös och Barcelona var min gud. Jag trycker in mig i hörnet och kan inte lyfta kameran. Min handledare frågar om han kan få ta en bild på oss två. “På riktigt? På jobbet?” frågar jag. Han nickar och säger “absolut, om spelaren är med på det!” Spelaren nickar och vinkar till mig inbjudande “absolut, let’s go!” säger han. Nej, det här händer inte. VA. Nej. Jag klarar inte av detta. Jag skickar den till min familj som flippar. Tvingar ner min puls och återgår snabbt till mitt normala jag.
Vi får en liten paus på någon minut och jag som är stel i höfterna ställer mig och stretchar lite. Vi börjar prata tyngdlyftning och jag visar lite smått hur en riktig knäböj ska de ut. Samma spelare från den tidigare stationen som gjorde mig generad sticker in huvudet genom tältöppningen och där sitter jag i en knäböj. “Vad är det som händer?” frågar han och skrattar. Mina kollegor säger att jag visar tyngdlyftning. “Riktig tyngdlyftning?” frågar han. Jag nickar. “DU?” frågar han och skrattar. Alla skrattar. Så fort han öppnar munnen börjar alla skratta. Han gör alla poser vi vill och hundra gånger mer. Kan inte sluta skratta. Vi säger hejdå, skakar hand som riktiga bröder och han skriker “AJ!” högt och jag får panik. Vad har jag gjort, har jag gjort illa en Premier League-spelare?! Jag frågar panikslaget vad jag har gjort men han säger “Du är för stark” och blinkar och vi alla börjar skratta igen. Okej, en riktig skojare. Han lämnar oss och tältet blir helt tomt, fast vi är tre personer kvar i tältet. En storm lämnade tältet och vi behöver nästan pusta ut i tystnad. “Han var kul” får jag ur mig. 
Resan hem på 1 timme och 45 minuter sitter jag och ler. Kommer på mig själv med att le upp över öronen. Försöker ringa en kompis hemma i Sverige som nu kommer svimma tusen gånger. 
Ikväll kommer pappa till London! Jag möter upp honom på Soho House och äter god mat. Trots att jag har varit igång konstant i 18 timmar är jag inte trött. Inte det minsta. Vi går tillbaka till pappas hotell och dricker té i den mysiga lobbyn. Åker sedan hem och kommer i säng runt 01. Kan inte sova för all adrenalin trots 3 x 10 sessioner av mindfullness och sleep stories.

Onsdag 9 augusti. Ledig. Möter upp pappa hemma i min lägenhet och visar honom runt. Vi åker till Stratford för att jag ska kunna öppna ett bankkonto. Det är lite panik, för om jag inte lämnar bankuppgifter idag kan jag inte få betalt denna månad heller. Tre banker säger nej. Dels för att jag inte har fått mitt NiNo än. Och dels för att pappret från min arbetsgivare är ett vanligt skrivarpapper. Ehm, va? Ja, ni läste rätt. Det är fel variant på pappret. Let’s just leave it there. HSBC är i alla fall med på noterna och jag får öppna ett konto med ett brev från min arbetsgivare och mitt pass. Men jag får göra det i Camden, eftersom de inte har några lediga tider i Stratford. Vi åker till Camden och vi går först in på kontoret, så jag kan få gå igenom mitt schema för nästa vecka. Men bankkontot är viktigare säger de och jag springer in på HSBC i Camden för att öppna kontot. “Ditt namn på brevet överensstämmer inte med det i passet” säger bankmannen. “Driver du?” säger jag. “Nej, det står Linnea Rheborg i brevet men ditt pass säger Jenny Linnea Rheborg”, förklarar han. “Ja, jag heter Linnea.” “Men det måste exakt likadant i brevet som i passet”. Springer tillbaka till kontoret och upp till HR som får skriva ett nytt brev. Ingen fattar någonting. Vi står och skrattar medan de skriver det nya brevet över hur bisarr situationen är. Ett jävla bankkonto. Jag öppnar bakkontot och är helt slut. Helt slut. Ber om ursäkt till pappa för denna hetsiga dag och säger att jag måste vila innan vi går på restaurang ikväll. Jag har bokat bord på min och Kajsas favoritrestaurang, Sushi Samba. Det känns lite konstigt att ha någon hemifrån här, men det är också otroligt skönt att träffa någon av mina föräldrar. Jag, Kajsa och pappa avnjuter middagen som är en blandning av japanskt och brasilianskt. Jag måste gå direkt från restaurangen till tågstationen för att åka till Manchester. Kommer till tåget fem minuter innan det avgår. Det känns lite tokigt att lämna pappa men han gillar att strosa runt ensam i främmande städer.

Torsdag 10 augusti. Firar en månad på Getty idag! Helt sjuuukt vad fort det har gått. Idag är jag i Manchester för att göra bilderna till Premier League igen. Jag fick frågan i tisdags om jag ville åka, eftersom vi har en (vid tillfället) svensk i Manchester United. Jag tackade gladeligen ja. Sov bra på hotellet och tar en taxi ut till träningsanläggningen. Min taxichaufför berättar om bombningen på Ariana Grandes konsert. Hur han hade kört runt barn gratis mellan arenan till skyddsplatsen, dit alla föräldrar ombads åka för att hitta sina barn. Han berättar om hur han mådde efteråt och hur han minns allas skrik. Att han inte var sig själv på flera veckor. Jag tänker på tsunamin 2004 och, ja, det kommer ta mer än några veckor vill jag säga till honom. Men gör det inte. Jag är orolig att de inte kommer släppa in en taxi genom spärrarna in till träningsområdet men han snackar glatt med vakterna som släpper in oss. Jag vinkar glatt genom mitt fönster som en liten flicka. 
Platsen vi fotar på idag påminner lite om Tottenham. Vi är på en inomhusplan som är väldigt öppen vilket gör det enkelt för mig att se vad som händer på de andra stationerna. Manchester United har två egna stationer som jag inte får fota på idag. Det är där det händer lite grejer, så jag hade fått roliga bilder där. Men jag får hitta på något annat. Det är segt idag, i den mening att vi får vänta länge på varje spelare. Jag har skrivit alla namn på alla spelare. Känner mig lite patriotisk när jag har skrivit “Lindelöf” och inte “Lindelof” på en skylt. Ett Ö ska det vara! Många från akademien kommer, och deras namn har jag inte skrivit eftersom dom inte är med i truppen. De säger sina namn men jag hör ärligt talat inte vad de säger på grund av dialekten. “Hon är från Sverige” säger min kollega som en ursäkt och vi skrattar. Jag har med mig rålakrits i kameraväskan och eftersom det inte finns något café eller liknande i närheten som jag kan köpa lunch från blir det rålakrits till lunch. Bjuder min kollega som är skeptisk men ändå smakar och som sedan säger “du förstörde precis min dag” om rålakritsen. Vi har tre spelare kvar att fota när de måste bryta för träning. Två timmar får vi sitta och vänta på tre spelare. Vi biter oss lite i läppen, men så får det vara. Den (då) enda svensken i laget kommer springande för att byta om och det visar sig att jag står precis vid hans kläder. Vi pratar tåg och rålakrits och jag gratulerar till övergången i stil med “shit vilken grej”. Tar en taxi till tågstationen med en chaufför som tycker det är ballt att köra någon från träningsanläggningen. “Har du träffat en spelare någon gång?” frågar han. “Ja, det gör man ju” svarar jag. “Vilka träffade du idag?” frågar han. “Alla” svarar jag och stirrar ned i telefonen. “Pogba?” frågar han. Jag nickar. “Lukaku?” Jag nickar igen. Mitt Barcelona-hjärta skavde lite när Mourinho kom, men efter att ha hälsat på honom och efter att han gav mig en fotboll är jag mer neutral. Kommer på mig själv med att jag måste vara tacksam. Här har jag gått i två veckor och träffat fotbollsspelare på jobbet. Som är helt vanliga människor. Som kör fina bilar till träningen (jag tänker bara på global uppvärmning). Men som är vanliga människor. Med ett annorlunda jobb. Som folk avgudar och ser upp till. Det är svårt att stå framför en spelare och inte tänka att det är en vanlig människa. Vi småsnackar om saker som på vilket annat uppdrag som helst. Men det är Premier League och vem som helst skulle vilja vara i mina skor. Jag är otroligt tacksam för min situation. Det här hade jag aldrig vågat drömma om när jag satt i skolbänken på Biskops Arnö. Men jag skulle bli lite gladare om någon spelare bytte ut sin Bentley till en Tesla. 

Fredag 11 augusti. Semi-ledig idag. Jag ska fota publik som anländer till olympiska arenan, eftersom det är friidrotts-VM. Pappa kommer och är min caddie. Det känns bra. Han testar mitt hus med 70-200 och säger att han inte kan fota med tele. Det är väldigt lite folk såhär tidigt på förmiddagen men vi går några varv och jag får några bilder att skicka upp. Vi sätter oss på ett fik i Stratford och jag kan redigera alla bilder. Pappa är avis på mina äventyr i Manchester. Även om vi är Barcelona-fans är han avis på att jag har träffat Mourinho. Han vill inte erkänna det, men han pratar väldigt mycket om Mourinho. Han följer med hem till min lägenhet och bär mina väskor upp för alla trappor. Vi gör en liten rolig film att lägga upp på Instagram. Skojar om att han kommer hit på besök för att träffa mig men istället får betala min varma choklad med mandelmjölk och bära mina väskor. Vi skrattar och skrattar. Lämnar av mina väskor och åker till Camden för att kolla på Amy Winehouse staty och äta lunch. Vi käkar lunch och jag får värsta matkomat så jag orkar knappt gå efteråt. Jag och pappa säger farväl för stunden och jag åker hem för att ta en tupplur. Älskar att äta så mycket att man somnar direkt. 
Vi möts upp på kvällen och ser “42nd Street”, en musikal med vansinnigt häftiga dansnummer. Går vilse tillbaka till pappas hotell. Dricker té i lobbyn, säger hejdå och jag åker sedan hem. Det är jobbigt att säga hejdå. Men jag är väldigt glad att pappa kom och hälsade på.
Jag har alltid tänkt att Soho är så elegant, men det blir riktigt sunkigt vid midnatt alltså. 

Lördag 12 augusti. Idag börjar Premier League-helgen och jag ska få sitta med och vara redaktör! Alltså inte iaktta idag. Jag får sitta med och jobba i Photoshop. Egentligen brukar man börja med att skriva bildtexter, men eftersom engelska inte är mitt förstaspråk är det bättre om jag jobbar i Photoshop när det är Premier League och saker måste ske fort. De flesta bilder kan jag klura ut själv hur de ska beskäras, men vissa är inte uppenbara och då får jag be om hjälp. Alla hjälper gladeligen. Lördagen är mest intensiv, då är det en eller två matcher kl 12:30, fem stycken kl 15 och två stycken eller en kl 18. Vi har TV-skärmar runt oss på varje bord och på väggen så vi kan följa matcherna. Jag som inte har följt Premier League intensivt förut uppskattar verkligen spelet. Det är riktigt bra fotboll. Jag känner igen många spelare tack vare plåtningarna med lagen under förgående veckor. Kajsa frågar om jag ska med ut och dansa men jag är ganska mör efter 12 timmar framför datorn och åker istället hem. 

Söndag 13 augusti. Premier League idag igen! Det är riktigt roligt att sitta redaktör. Det känns nästan som om man är där själv eftersom man följer matcherna och hela tiden har kontakt med fotograferna. Det är betydligt lugnare än om man är på plats. Man hinner äta och dricka. Kommer hem runt kl 21 och jag och Kajsa har massagekväll i klassisk söndagsanda. 


Using Format