Vecka 15

Måndag 16 oktober
Idag sitter jag redaktör på kvällen tillsammans med en annan i redaktörsteamet. Han satt tidigare på picture desk, men han vann 2016 UK Picture Editors Guild Sports Photographer Of The Year förra året och måste efter det sitta med i redaktörsteamet och även vara ute och fota. Kolla in hans snygga hemsida här
Vi har två event att bevaka idag. Det är Premier League där Leicester möter West Brom. Samtidigt har vi Ryder Cup ‘Year To Go’ Official Dinner som äger rum i Paris. 
Jag över på att skriva bildtexter medan Justin gör urval och redigerar. 

Tisdag 17 oktober
Ledig. Tillbringar dagen hemma eftersom jag är skadad. Det är lite småskönt att ligga hemma en hel dag.

Onsdag 18 oktober
Redaktör denna Champions League-kväll. Det är Benfica v Man U, Bayern München v Celtic, Anderlecht v PSG, Chelsea v Roma och Barca v Olympiakos. Härliga matcher med härliga resultat! 
Åker direkt till Paddington och möter upp min mamma som kommer på besök! Vi möts sent, runt 23:30. Börjar gråta lite, tänk att jag inte har sett min mamma på drygt fyra månader. Vi åker hem till mig i östra London och sover där inatt innan vi checkar in på hotell imorgon. 

Torsdag 19 oktober
Är halv-ledig idag. Ska hjälpa en av fotograferna med några porträtt på kontoret. Jag och mamma tar vårt pick och pack och åker dit. Mamma tar sedan min väska och åker till hotellet och checkar in. Jag och redaktören Alex hjälper fotografen Dan att rigga ljus. Jag passar på att få mitt porträtt taget som jag kan använda till min ackreditering till Vinter-OS och Paralympics! 
Möter upp mamma på hotellet i Mayfair där vi tar en liten tupplur. Middag äter vi på The Gate, en vegetarisk restaurang som även finns i Islington och Marylebone. Sjukt god mat! Roligt att hitta ett ställe i centrala London där jag så sällan hänger. 

Fredag 20 oktober
Vi käkar en härlig frulle på hotellet innan vi påbörjar vår tur till diverse fotbollsarenor. Vi åker först till Emirates Stadium, som är Arsenals hemmaarena. Jag visar mediaentrén och diverse statyer. Det blåser jävligt kallt här. Sedan åker vi vidare mot Stamford Bridge, som är Chelseas hemmaarena. Områdena Chelsea/Kensington är väldigt fina. Och väldigt snobbiga. Men det är hög standard här på boendena och jag vet att många svenskar bor här. Lite skillnad från mitt hem som ligger öster om Stratford. En vakt utanför arenan vill kolla i min ryggsäck. Han frågar om jag kommer från Kanada. “Nä, Sverige”, svarar jag. Han blir paff för att han tycker min engelska är så bra. Vi skrattar båda två, jag för att min engelska är supersvennig och han för att jag skrattar. Mamma står vid sidan och tittar och fattar ingenting. När vi går iväg säger mamma att hon är förvånad över hur väl jag utvecklat mina sociala sidor här. Jag funderar på varför det är så. Jag tror jag använder språket som ett skydd och kan spela lite på att jag inte kommer härifrån. Vi går runt arenan och ser alla bilder som sitter uppe. Jag ber mamma identifiera två spelare från affischerna, och hon sätter båda två som ett äkta Barcelona-fan. Hon frågar om en spelare på kanten och jag vänder på klacken och går. Vi skrattar. 
Vi åker sedan till The Chesterfield Mayfair och äter afternoon tea. Jag har fått en vego-bricka! Jävlar vad mycket socker. Vi går sedan hem till hotellet, proppmätta, och tar en tupplur. Byter om snabbt och åker till min favoritrestaurang SushiSamba, som ligger vid Liverpool Street. En blandning av peruvianskt/brasilianskt/japanskt högst upp i en av de få skyskraporna som London har. Vi är fortfarande mätta efter afternoon-tea och äter inte supermycket, men tillräckligt för att kunna njuta. Åker hem till hotellet och båda sover skitdåligt på grund av allt socker.  

Lördag 21 oktober

Premier League-lördag. Det känns konstigt att åka till jobbet från Mayfair. Det är bara 20 minuter med buss och från ett område jag kan leva med att pendla ifrån.
Jag bollar lite med Alex, en av redaktörerna. Vi ska båda sitta redaktör onsite (på plats) under FIFA Best Awards på måndag. Han kommer vara där redan imorgon och förbereda. Ingen av oss har några förväntningar. Vad fan ska vi ha på oss till exempel?
Möter upp mamma och äter en sen middag på en asiatisk restaurang. Inte lika bra betyg som The Gate och SushiSamba, men absolut bra mat. 

Söndag 22 oktober
Börjar dagen med att gå till & Other Stories. Vi hittar en par byxor och en skjorta som passar morgondagens tillställning bättre. Kramar om mamma och säger hejdå eftersom hon åker hem idag. 
Premier League-söndag. Everton v Arsenal och Spurs v Liverpool.
En lugn jobbsöndag lagom inför en lång morgondag. 


Vecka 14

Måndag 9 oktober
Reviews! Vi går igenom mina bilder från lördagens fotboll och söndagens rugby. Jag får bra omdöme på mina rugbybilder, även om det är första gången jag har fotat rugby. Vi hittar en ruta som ingår i samma sekvens som finns på siten, men som jag inte skickade upp. Utan den röda pinnen i bakgrunden! Hur kunde jag missade den rutan?!
De skrollar igenom mina fotbollsbilder supersnabbt och säger “vi behöver inte ens förstora upp dom, vi ser härifrån att du har utvecklats massivt”. Vi pratar om tekniken att byta kamera. Att pendla mellan ett 400 och ett 70-200 på ett smidigt och respektfullt (mot fotograferna bredvid dig) sätt. På stora mästerskap är det trångt och du kan inte hålla din kamera rätt ut, för då täcker du fotografen som sitter bredvid dig. Min handledare ber mig öva hemma på att byta optik. Håll enbensstativet mellan knäna och håll fast den längst ned med fötterna. 
Bildchefen kommer in när vi är klara och ber mig och Naomi sitta kvar. Han kommer med ett vansinnigt erbjudande. Jag trodde aldrig att denna chans skulle komma under mitt internship. En dröm går i uppfyllelse. Vilken jävla drömvår jag kommer få!!!! 

Tisdag 10 oktober
Jag åker på en boxing workout. Två boxare som ska möta varandra i helgen har träning öppen för media, helt enkelt. Det är mörka miljöer och inte särskilt tacksamma miljöer. Det ser mer ut som ett garage än en plats man tränar på. Det är fruktansvärt stökigt med affischer, röda väggar och kablar överallt. Jag diskuterar med ordinarie fotograf hur han tänker. Han säger att omständigheterna inte är optimala. Men när dom det? 
Jag träffar mediakillen för Sauerland - visst har vi träffats förut? Mycket riktigt. Han anordnar pressträffarna för Sauerland i Sverige också, med Erik Skoglund. Vi pratar om hur jag har hamnat i London. Sjukt bra att ha en kontakt här. Jag minns att han var väldigt hjälpsam i Sverige. 
Får inte till någon bild alls.
På kvällen möter jag upp Kajsa, Victoria och Naomi. Vi går till Bar Kick och ser Sveriges sista match i VM-kvalen mot Nederländerna. Svenskarna är i minoritet på stället, men det är lugnt för vi lyckades norpa ett ledigt fotbollsspel. 

Onsdag 11 oktober
Ledig idag. Dagen ska enbart ägnas åt min fot. Jag åker två timmar kommunalt till sjukhuset som min chef rekommenderade mig. De har en walk-in clinic, en lättakut dit man kan gå för mindre akuta fall. Man är garanterad hjälp och diagnos inom tre timmar. Tanten i receptionen säger “you are a very naughty young lady for not seeking medical assistance straight away”. Och egentligen, varför gjorde jag inte det? Förut när jag har stukat foten riktigt illa har jag alltid åkt till akuten och röntgat foten. Varför ska jag vara så jävla tuff nu? I stunden tänkte jag att jag inte fick visa mig svag för min arbetsgivare. Att jag biter ihop och inte ger mig i första taget. Att jag alltid kämpar. De röntgar min fot och sjuksköterskan visar mig röntgenbilderna. “Allt ser bra ut tycker jag. Vad tycker du?” säger hon. Jag ser ingenting på bilderna. “Jo, det ser väl bra ut” svarar jag. “Så, vad ska jag göra nu?” fortsätter jag. “Vi avvaktar tills en röntgenspecialist har tittat på bilderna. De ringer dig ifall de ser något”, svarar hon. “Okej, men om de inte ser något? Att fortsätta som jag har gjort har uppenbarligen inte hjälpt. Det måste finnas någon åtgärd?” säger jag. Hon rycker på axlarna. Jag åker hem och blir så ledsen. Vad är det för fel på min fot? Jag kan inte gå runt och ha såhär ont. Vakna varenda jävla natt så fort jag rör fotleden i sömnen. Jag står inte ut. Jag som är så aktiv i vanliga fall kan inte träna. Jag håller på att bli galen. 

Torsdag 12 oktober
Ikväll fotar jag Arsenals damer med Naomi. Vi tar hennes bil. Fastnar i trafiken i två timmar. Lyssnar på Beyonce. Jag introducerar deep house för henne. 
Vi kommer fram tio minuter innan avspark, på grund av köerna. Vi har alltså suttit i bil i två timmar. Lika länge som det skulle ta att åka kommunalt. Men det är det värt, att slippa bära väskorna på smockfulla tåg och i trappor. 
När vi packar ur bilen ringer min telefon. Det är en röntgenspecialist från sjukhuset jag var på igår. “Is this Jenny?” frågar han. “Eh… Yes” svarar jag. Jag är nämligen registrerad med hela mitt namn här och jag heter Jenny i förnamn, Linnea i andra namn. “I just wanted to let you know that we have found a small fracture in your ankle, right where you experience pain”. Jag stirrar på Naomi. “What?! A fracture? It is fracture?!” Jag är chockad, även om allt faller på plats. Det förklarar varför det gör orimligt ont i min fot en månad efter fallet. Jag lyssnar inte mer på vad han säger. Uppfattar “no treatment, ankle brace, Tuesday”. Fan. Okej. Vi lägger på och jag försöker ringa mina föräldrar. Vad fan. Okej. Inget svar. Hur ska jag fokusera nu? Naomi berättar var som är bästa platserna att sitta på inne på arenan, eftersom hon har varit här förut. Jag tror hon märker att jag är väldigt ofokuserad, så hon säger “sätt dig där” och pekar mot en kortsida. Jag går dit. Är så jävla ofokuserad. En fucking fraktur. Hur stor är den? Kan benet gå av? Blir det värre om jag går? 
På något sätt lyckas jag ändå fokusera, för jag får första gången till en snygg målbild. Ren bakgrund, jämnt ljus och bra action. 

Fredag 13 oktober
Idag är jag ledig. Och jag har besök från Sverige! Några av mina bästa vänner kommer. Jag åker till Chalk Farm och möter upp dom. Man tänker “Hjälp, vi har inte setts på så länge”, men när vi ses kramas vi som vanligt. Som om vi sågs igår. Den vänskapen är ändå bäst. 
Det är ganska varmt ute även om färgen på löven börjar skifta i färg. Vi promenerar mot Regent’s Park. Jag får pausa ibland för foten. Jag har nackspärr också från igår, så jag kan verkligen inte röra huvudet åt ena hållet. Det känns surt, för det tynger ner min energi. De som är på besök är Carro, Josse och Emelie. Emelie har utbytestermin i Southampton men har åkt upp till London denna helg. Klara kommer senare ikväll. 
Vi går i armkrok och promenerar hela vägen till Soho och Oxford Street. Djävulens gata, framförallt en fredagseftermiddag. Tjejerna shoppar med ögonen och jag sitter och väntar. Är mest tacksam över att de är här. Vi köper sedan med oss lite mat och åker till deras hotell för en tupplur. 
Vi har bordsreservation på Bob Bob Ricard. Klara lyckas komma till London helskinnad. Kajsa kommer också till restaurangen. Jag skickar tillbaka min “risotto”. Dyrt som fan var det och inte värt en enda pund. Tjejerna beklagar sig över att de också borde ha skickat tillbaka sin mat. Inte att rekommendera alltså. 
Vi drar vidare till nattklubben Toy Room. Kajsa fixar drinkbord med hjälp av en fd date som jobbar inom diamantbranchen. Han sitter i ett hörn och dricker med sugrör i sin Dom Perignon-flaska. Han köper in en vodkaflaska till oss som är lika stor som min överkropp. Eftersom jag inte dricker får jag servera istället. Bordet bredvid är abonnerat av brasilianska supermodeller. Jag spanar in min själv i en spegelreflexion och börjar ifrågasätta livet. Åker hem. 

Lördag 14 oktober
Jag vaknar en kvart innan min klocka ska ringa av stök i badrum och kök. Går upp och där möter jag allt jag fruktar. Skäller ut en dyngrak flatmate. Jag blir utskälld tillbaka och dörren smälls i mitt ansikte. Gör frukost och sätter mig i mitt rum och gråter. Vad har jag gjort för fel?
Jag försöker meditera påväg till jobbet för att bli av med den negativa energin. Kommer in på jobbet och min manager ser att något inte står rätt till. “Jag har aldrig sett dig med det ansiktsuttrycket förut”, säger han. Jag förklarar att jag haft en skitmorgon. Hela min dag är förstörd. Jag skakar hela dagen av ilska. Jag väntar på att telefonen ska pipa. En ursäkt. Men får ingenting. Smsar istället, “vi måste prata när jag kommer hem, stanna uppe”. Hon minns tydligen inte vad som hände imorse. 
När jag kommer hem har hon gått och lagt sig. Jag behövde verkligen prata ikväll. En bukett med rosor och ett brev står framme. En ursäkt. Utan att veta vad hon gjort. Men en ursäkt. Det räcker. 

Söndag 15 oktober
Ledig. Möter min flatmate i köket och jag skakar fortfarande av ilska. Hotar med att flytta ut om det som hände igår morse händer igen. Min största jävla mardröm. Det får aldrig hända igen. Det får inte påverka mig så som det gjorde igår. Inte när jag behöver vara på topp. 


Vecka 8

Måndag 28 augusti. Idag är det Bank Holiday, alltså en helgdag. Ingen aning om varför. Kajsa och Sahwi går på karneval. Min energi är nere i botten igen och jag känner mig låg. Min kompis Emelie hemifrån har flyttat till London tillfälligt. Vi möts upp i Greenwich Park. Det är väldigt varmt idag. Emelie älskar London en jag är inte riktigt där än. London som stad har inte övertygat mig än. Inte på samma sätt som Barcelona eller New York. Barcelona var kärlek från första fotsteget och New York har jag tillbringat mycket tid i hela mitt liv. Jag känner mig hemma i båda dom städerna men känner inte samma för London. Alla städer kan inte vara mina. Så enkelt är det. Men jag kan bo var som helst om det innebär att jag får ha mitt drömjobb. Så enkelt är det.
Jag somnar i parken med solen som värmer mitt ansikte. Vaknar upp och känner mig lite mosig och ser att solen har kysst mig. Jag ser lite piggare ut. Vi går till en restaurang precis vid Thempsen. Det är första gången jag ser vatten sedan jag kom hit. Åtta veckor utan vatten i sikte. Kanske är det vatten jag behöver? En kust, en sjö, hav. Jag känner mig genast lugnare trots att Thempsen ser ut som en gyttjepöl. Tar en titt på mina kläder och det ser ut som att jag försöker vara på franska rivieran. Fladdriga chinos, linneskjorta och stråväska. Jag låtsas att jag är vid en härlig kuststad.

Tisdag 29 augusti. Sista dagen med “Get started”. Jag känner mig nästan bakfull av ångestvågen från igår kväll men livas snabbt upp att få vara på jobbet. Vi får veta hur det funkar med sjukförsäkringen. Hur vi söker vård. Att vi har vouchers för att gå till optikern och får nedsatt pris på nya glasögon.
Efter lunch får jag och Naomi äntligen sätta oss ned med våra handledare. Vi pratar om vad vi har gjort hittills och vad vi har framför oss. Alla antecknar. Min handledare ser min lista med fotbollsmatcher som jag har skrivit upp. Det är fem landskamper jag vill se, alla VM-kval. Berättar att jag kanske stannar uppe kl 01:45 och ser Brasilien - Ecuador. Han frågar ironiskt om jag älskar fotboll. Vi skrattar.
Vi pratar om potentiella reportage att göra utöver våra uppdrag. Jag kommer på massor att göra i Sverige, men kan ingenting om idrottskulturen här i England. Inte det minsta. Jag känner mig som ett blankt blad. Berättar att jag brinner för Gräsroten och den vanliga människan som idrottar. Får tips om Hackney Marshes. Vanliga människor som spelar fotboll. De kommer dit bakfulla och röker men lever för söndagsfotbollen. Det låter som något för mig och jag blir väldigt peppad. 

Onsdag 30 augusti. Ledig. Idag är det en Linnea-dag! Jag har tid hos frisören vid lunchtid och ett yogapass på gymmet ikväll. Jag har sagt till alla på kontoret att jag har en “emergency situation” med håret. Jag är nervös för att gå till en ny frisör. Hon vet inte vem jag är, vad jag har för stil eller hur mitt hår fungerar. Hon frågar vilka klädbutiker jag gillar och hur min drömoutfit är. Jag förklarar att jag kan känna mig som bekvämast i sneakers, jeans, flanellskjorta och mössa. Hon svarar “I feel you”. Och hon fattar på riktigt. Jag kommer hem till Kajsa som säger att jag måste ut på dejt omgående. Men jag går på yoga istället. Dejt med mig själv. Det är det sämsta yogapasset jag har varit med om. Ett riktigt skämt. En skam för alla kan yoga på riktigt. Går aldrig tillbaka. Var hittar jag en bra yogastudio som inte är så kommersiell? Saknar Livs måndagsyoga hemma i Stockholm. Kommer hem och Kajsa har besök av en karl som hon träffade på karivalen. Dealen var att han skulle vara ute när jag kom hem, men han är kvar. Jag sätter på musik från Frozen. Högt. Riktigt högt. Inget händer. Jag sätter på musik från musikalen Book of Mormon, där de sjunger om Jesus. Blandar in Gud. Inget händer. Sätter på musik från Mora Träsk. Svensk barnmusik. Små grodorna, Bä Bä Vita Lamm osv. Inget händer. De kommer sedan ut ur Kajsas rum och Kajsa frågar vad sjutton jag håller på med. “Vadå, du vet ju att jag spelar sån här musik varje kväll” säger jag på engelska så snubben ska fatta. Det är det här du får stå ut med om du ska hänga här. Vi skrattar. Kajsa vet att jag driver men jag frågar “Skäms du över mig” på engelska eftersom hon förnekar för killen att jag är såhär på riktigt. Han går och jag kan äntligen gå och lägga mig. Jag är den värsta du kan tänka dig att dela lägenhet med. 

Torsdag 31 augusti. Idag ska jag sitta redaktör själv. Helt själv. Min första egna match. Det är England U20 - Nederländerna U20. Det är på en arena i centrala England med skitdåligt ljus. Det är för mörkt. Fotografen fotar på högsta möjliga ISO men det hjälper inte riktigt. Det är ändå bra att se hur en anställd fotograf löser en sådan arena och vilken typ av bilder han skickar. Jag har lite svårt att skriva bildtexter på engelska och får hjälp av bilddesken. Det svider lite eftersom jag vet att de har mycket att göra. Jag tackar sedan ordentligt för att de har översikt med mina språksvårigheter och att jag får lära mig. Stannar kvar när jag har redigerat klart och äter pizzarester som finns på kontoret. Ringer mamma på Facetime som får filma av TVn och Sveriges VM-kval. Kommer hem vid midnatt. 

Fredag 1 september. Idag sitter jag redaktör igen. Jag ska redigera cricket åt en fotograf som jag har jobbat med tidigare. Det är samma fotograf som jag fotade cricket och Chelseas headshots med. Vi brukar skoja om mina kunskaper i cricket. De kunskaperna är obefintliga. Han fotar två matcher, en semifinal på dagen och en final på kvällen. Jag behöver egentligen bara sitta på finalen, men säger att jag gärna vill sitta på semi-finalen som uppvärmning. Jag följer matcherna på TV samtidigt. Det är bra, för man får en bra bild av vad som sker och vad det är för situationer som fotografen skickar in bilder på. Jag fattar ingenting av cricket. Fotografen bifogar dock utmärkta voice tags, alltså ljudfiler i bildfilerna som jag kan spela upp. Han berättar vilka det är i bilden och vad som sker. Ibland även om han vill att jag gör om bilden till en höjdare (en stående bild). Ibland är det självklart att bilden ska beskäras till en höjdare, men ibland inte. Då är det bra att fotografen berättar i ljudfilen hur hen vill ha det. Jag har en Google-sida uppe så att jag kan googla varje uttryck och vet att jag stavar rätt. Wicket. Bowl. Jag fattar ingenting. Men bilddesken godkänner mina bildtexter och jag får snabbt iväg bilder. Att sitta redaktör på cricket var faktiskt väldigt givande. Saker och ting har blivit lite mer klara för mig. För tillfället. 

Lördag 2 september. Idag ska jag fota rugby. Vi är cirka fem fotografer som ska fota idag. Jag har aldrig fotat rugby och ser väldigt mycket framemot att testa. Framförallt så gillar jag att åka iväg på en bevakning i ett team. Att få jobba i grupp. Jag är ganska stressad på morgonen och kopierar vårt hyreskontrakt samtidigt som jag äter frukost. Hyreskontraktet ska postas till vår hyresvärd och vi har inte fått det gjort. Så jag får trycka in det nu på morgonen. Är skitstressad och ber Kajsa om hjälp som ligger i sängen. Leta fram det och det pappret är du snäll. Jag överlämnar det till henne och tar min utrustning i trappen. En fullsmockad rullväska och två ryggsäckar. Jag brukar alltid skutta i trappen men denna gång halkar jag och min högra fotled viker sig mer än 90 grader och det knakar högt i hela smalbenet. Jag är säker på att jag bryter foten. Eller att mitt ledband har gått av. Jag ramlar framlänges i trappen med utrustningen. Smärtan är olidlig och jag börjar gråta i både smärta och frustration. Det här var droppen. Fotleden ligger i 90 grader och Kajsa kommer springandes. Jag vill inte att hon ska flytta foten. Jag vill inte upptäcka att den är bruten. Det går inte. Hon flyttar fotleden så att foten är i normal läge. Jag kan röra alla tår. Den är hel. Men vad fan ska jag göra nu. Jag har redan stukat just denna fotled illa två gånger tidigare. Jag ringer min handledare och frågar om jag kan ta en taxi till arenan eftersom jag har stukat foten illa. “Hur mår foten” frågar han. Den är väldigt svullen, säger jag. Förklarar att jag säkert kan gå ändå, på det andra benet. Han säger att min fotled är viktigare än en rugbymatch och ber mig stanna hemma. Jag säger att jag kan ge det två timmar, och se hur det är om två timmar för att jag “är en warrior”. Han är tveksam men säger låt gå. Kajsa och hennes kompis bär mig till min säng och går och köper en stödstrumpa och en påse is. Jag ringer mamma och gråter. Får ett sms av min chef som ber mig att stanna hemma idag. Han upprepar att min fotled är viktigare än en rugbymatch och att det kommer kommer flera tillfällen där jag kan fota rugby. Jag säger motvilligt okej. Förbereder ett sms till redaktörerna på kontoret där jag frågar om jag kan komma in och redaktöra idag istället. Jag är ju inte döende. Det är bara en fotled. Jag kan ju använda hjärnan och händerna. Mamma och Kajsa avråder mig. Ta dagen och bara vila foten i högläge. Fan vad tråkigt. Jag har panik efter 30 min. Ikväll hade jag också tänkt gå ut på klubb för första gången. Men den här staden vill mig inte väl. Emelie kommer istället förbi på kvällen med en kompis och pizza. Jag, Kajsa, Emelie och Hanna äter pizza och pratar om livet. De går sedan ut på klubb utan mig. Är ändå glad att jag fick vara med en liten del av kvällen. 

Söndag 3 september. Idag hade jag tänkt åka till Hackney Marshes och göra research till mitt projekt. Fotleden är sjukt svullen och gör så jävla ont, så det blir en dag i sängen igen. Tvingar Kajsa att ge mig service. Gör lunch åt mig. Ge mig vatten. Jag är skadad. Vi ser en film i sängen och äter choklad och chips. 

Using Format