Vecka 19

Måndag 13 november
SPOTW och reviews! Min mentor Laurence tittar på gårdagens match. Jag förklarar att jag är orolig att jag satte mig på fel plats, när alla andra stod på andra sidan. “Vad menar du?” frågar han när han skrollar igenom mina bilder skitsnabbt. “Du sitter helt rätt. Du hade inte kunnat sitta någon annanstans med det ljuset”. Det gör mig lättad. Han ser också på en gång att jag blev låst av en brief och ger mig tipset att inte fokusera helt på en brief. Ha den i bakhuvudet, men fokusera på matchen.
Blir tillfrågad om jag vill åka till Manchester på torsdag och assistera en av våra fotografer när han tar årets officiella Premier League porträtt på en svensk. Ni gissar nog vem det är och ni gissar nog vad jag svarar.
Jag går på yoga efter jobbet och skyndar hem till Italien - Sverige. Innan jag går ner i tunnelbanan ringer en av mina chefer mig och frågar om jag har lust att ta några porträtt på Ashley Young och Juan Mata på torsdag. Jag svarar ja på direkten utan att veta vad jag ska göra.
Streamar matchen medan jag lagar middag och hugger nästan av mig fingrarna när slutsignalen går. Fan, vi är i VM!

Tisdag 14 november
Ikväll sitter jag redaktör. Irland och Danmark har sin andra play-off och sedan är det vänskapsmatcher mellan England v Brasilien och Tyskland v Frankrike. Halvroliga matcher. Hade förväntat mig ett annat resultat i matchen mellan England v Brasilien. 

Onsdag 15 november
Ledig idag. Tar tåget till Manchester under den tidiga kvällen. Lite förvånad att det är så stor skillnad mellan 1a och 2a klass på tågen. I Sverige är 2a klass fruktansvärt bekvämt. Inte lika mycket här. Jag sätter på en 30-minuters guidad meditation “for communters” i mobilen och somnar 10 minuter in. Vaknar av att jag har munnen vidöppen och nacken har vikt sig som ett V. 
Köper med mig middag upp på hotellrummet. Funderar på om jag ska ta en promenad innan jag går och lägger mig men prioriterar att somna tidigt. Jag tycker inte att det är superkul att gå runt själv och upptäcka en stad. Jag beundrar människor som gillar att resa själva. 

Torsdag 16 november
Vaknar 07.30 och har inte sovit mycket. Jag sover alltid ganska dåligt på hotell första natten. Nya ljud, nya kuddar osv. Jag går upp ganska snabbt och duschar och fixar mig. Jag är inte petig med hur jag ser ut när jag jobbar. Eller någonsin. Men i augusti lärde jag mig att alltid ha nytvättat hår och se acceptabel ut när man ska träffa fotbollsstjärnor. 
Tar en taxi ut till Aon Training Complex i Carrington som är Manchester Uniteds träningsanläggning. Chauffören frågar vad jag ska göra där. Han blir glad när han får veta vart han ska skjutsa mig. Han får åka in genom de två bemannade säkerhetsgrindarna. Han berättar för mig att han brukar köra folk hit. Som att det är hans område. Fint ändå.
Jag väljer ut en plats som jag vet att fotografen som jag ska assistera skulle uppskatta. Han som fotar idag heter Michael Regan och gör mycket fotboll och nästan alla jobb för FIFA. Han har alltså stenkoll på fotboll och spelare. Det var han som tog dessa porträtt under FIFA Best Awards! Han är makalöst duktig på porträtt!
Jag minns från förra plåtningen vi hade här. Han vill inte ha sidoljuset från dörren som stod öppen. Idag skiner solen vackert in genom fönsterna på inomhusanläggningen. Michael, eller Ronnie som han kallas, kommer på andra tankar. Vi testar olika grejer. Jag förklarar vilken typ av bild jag vill ta på Ashley Young och Juan Mata. “Det där är DIN bild, men du måste ta en bild åt kunden också” säger han. Jag frågar hur han skulle gjort. Vi testar rena bakgrunder där ljuset fortfarande är vår vän. Bestämmer mig för en bakgrund. De två personerna från Premier League kommer tillsammans med personal från Manchester United och sponsorer. Jag hälsar och presenterar mina idéer och visar testbilder. Premier League älskar min egna idé men gillar inte riktigt det som jag testade med fotografen. Ashley Young kommer och jag får snabbt presentera en annan bakgrund för Premier League som de gillar mycket bättre. Under min första bild med Ashley står alla andra och ger honom instruktioner. Trots att det är jag som tar bilden. De vill att han står på ett speciellt sätt, håller sin utmärkelse på ett speciellt sätt. Fotografen som jag ska assistera idag assisterar just nu mig med en reflexskärm. Jag skiter i den för jag är så upptagen med att försöka ge Ashley instruktioner på ENGELSKA. Är det chin eller cheek? Hur säger man “sänk hakan”? “Titta ditåt”? “Vrid axeln ditåt”? “Ett leende”? Jag har fan aldrig tagit porträtt på engelska! Hemma är jag super säker. Jag är förberedd, påläst, vet exakt vilken bild jag ha. Jag tar plats. Tar tag i personen och vrider så som jag vill att hen ska stå. Jag är orädd. Det enda jag kan tänka på här är att jag har fem manliga kunder bakom min rygg som lyssnar på mig och tittar på mig. Analyserar mig. Är de nöjda? Onöjda? Är jag sjukt dålig? Deras röster är högre än min och jag står istället helt tyst. Pratar efteråt med Ronnie. Han säger att jag måste prata mer. Och när andra säger åt mitt fotoobjekt vad hen ska göra ska jag vara högsta rösten. “Förlåt, men skulle jag kunna få ta två minuter med hen. Ni får prata sen”. Det är min bild. Han påminner mig att andas. Och att inte tänka så mycket. Juan Mata kommer och allting är mycket lättare. Jag vågar till exempel säga åt folk bakom mig att de måste flytta på sig, för deras reflektion syns i fönstret. Juan är så snäll. Och glad. Jag vet att han har en svensk flickvän och jag blir lugnare av det. Vi har något gemensamt. Jag vågar ta tag i honom och flytta och vrida på honom som jag vill att han ska stå. Jag pratar lite mer. Och allt blir mycket bättre. 
Vi har sedan en liten paus. I väntan på en kung. Eller ett lejon. Vad kallar han sig? Han kallar väl sig själv för ett lejon? “Lions don’t recover like humans”. Ni vet ju vem det är. Han vaggar in som bara han gör. Ska jag hälsa? Hälsar han? Nä, han hälsar inte. Då hälsar inte jag. Spelaren bestämmer alltid. Tänker tillbaka till Cobham i augusti. Hur olika alla är. Här skrattar vi inte så vi kiknar. Jag håller i reflexskärmen åt Ronnie. Analyserar var ljusfläcken hamnar i ansiktet på lejonet. Han ser min analyserande blick och ger mig en grimasch. Säger jag något? Nä. Vi är klara och lejonet vänder snabbt på klacken. Jag vet hur mycket han ogillar sånt här.
Beställer en taxi till tågstationen. Chauffören ringer mig och frågar om jag kan gå utanför den första grinden. Den är väldigt långt bort. Jag ser den inte ens från Carrington. Jag frågar om han kan komma hela vägen in eftersom jag har en kass fotled. Inga problem, säger han. 
På stationen köper jag med mig mat från Pret A Manger, en vegans bästa vän. Det är stökigt på tåget. Stökigt i form av högljutt. Jag biter mig i läppen och redigerar mina bilder på Ashley Young och Juan Mata och skickar till Premier League när uppkopplingen tillåter. Går och lägger mig hemma i London, nyfiken och orolig över vad Premier League ska tycka om mina bilder. 

Här står en och fotar Ashley Young samtidigt som en filmas av Premier League. BTS-bild av Michael Regan

Ashley Youngs utmärkelse ska dokumenteras. BTS-bild av Michael Regan

Ashley Youngs utmärkelse ska dokumenteras. BTS-bild av Michael Regan

Fredag 17 november
När jag vaknar har jag fått ett mail från en av våra projektledare, som skickade vidare bilderna till Premier League igår. Han har vidarebefordrat deras mail där de har svarat “Stort tack, kanonsnyggt”. (Tyvärr är detta ingenting som jag får visa förrän bilderna har använts av Premier League.) Det känns som att jag kan starta dagen bra.
Idag är det min första dag på ATP finalen i tennis. Den går i O2 Arena och äntligen är det ett evenemang på min sida av stan! Jag och Naomi får turas om att ta rygg på Clive Brunskill och Julian Finney. (Jag gick precis igenom deras hemsidor när jag la in länkarna och tänker bara - fan i helvete vad jag är lyckligt lottad som får lära av dessa. Det är obegripligt). Två av världens absolut bästa sportfotografer, framför allt när det gäller tennis. Jag är först på plats. När de andra kommer börjar vi med att äta lunch. Går igenom vilka matcher det är idag. Jag tar sedan ett varv med Julian och han visar mig olika platser att stå på. Jag frågar vart han rekommenderar att jag ska börja. En nybörjare. Han föreslår platsen som han själv ska stå på. Bra tänker jag, för då kan jag fråga saker också. Tennis går skitsnabbt. Och du får inte trycka av innan de slagit bollen! Då stör du spelaren. Jag och Julian står på våning 1, alltså lite ovanifrån men inte så högt. Man får ändå ett ovan-perspektiv som rensar i bakgrunden. Vi står på långsidan och får allt från sidan. I såna här fall får man tänka - är spelaren höger,- eller vänsterhänt? Och planera vilken sida man ska stå på utifrån det. Jag skickar in en bild live till vår redaktör. Beskriver hur jag vill ha den beskuren. Jag stör mig lite på linjerna och vill att han beskär bort den vita linjen för att göra bilden så ren som möjligt. Här ser ni den färdiga bilden. Matchen är över väldigt snabbt och det känns knappt som om jag har hunnit ta några bilder. Julian påpekar hur korta matcher det var idag och att det var lite otur för mig. Vi hoppas på längre matcher på söndag, när finalen äger rum!

Lördag 18 november
Idag sitter jag redaktör på Premier League. Lite skönt faktiskt att få in det mellan två tennisdagar. Jag gillar verkligen kombinationen av att sitta redaktör och fotografera. Jag lär mig väldigt mycket av att sitta redaktör. Igår märkte jag hur tydligt det var att jag har suttit redaktör intensivt den senaste månaden i och med min skada. Jag rensar bilden så gott jag kan direkt i sökaren, just för att underlätta efterarbetet eller för den som ska beskära min bild. Horisonten och alla linjer i bilden är raka från början. Jag komponerar bilden exakt så som jag vill ha den. Sorterar ut stökiga föremål, oönskade ljusglimtar eller skyltar direkt i sökaren innan jag knäpper av. 

Söndag 19 november
Idag är det ATP-finalens final! Jag är först på plats, igen. Tydligen dracks det lite öl och vin igår. Alex är med idag och sitter redaktör på plats. Fotografer idag är Julian, Clive, Naomi (kolla vad duktig hon är, min fellow intern!) och jag. När alla har anlänt skissar vi en plan över var alla ska vara positionerade. En skiss för matchen och en skiss för prisutdelningen. En fördel med att vara så många på ett event är att man säkrar upp många vinklar. Vi har ju ingen aning om vart vinnaren kommer att jubla eller åt vilket håll han kommer lyfta pokalen. Vi äter lunch i matsalen igen. Så sjukt gott! Tydligen är lunchen alltid såhär lyxig på tennisevent. Jag minns att den var kalas i Wimbledon också. Det kallas “tennis-lunch” tydligen. En glamorös presslunch! Även kallad “normal lunch” utanför pressvärlden. 
Den första matchen idag är finalen i dubbel, vilket vi inte lägger mycket krut på alls. Energin ska sparas till singeln. Jag och Naomi testar att fota dubbeln från våning fyra. Att fota dubbel är skitsvårt. Jag har hittat ett område i sökaren som jag gillar. Komponerat strax under nätet, så att man ser “ATP FINALS LONDON” i nätet som ligger längst ner i min komponerade bild. Men spelarna är aldrig så långt ner på planen, och så nära nätet - tillsammans och samtidigt. Det är alltid en som är längst bak och en längst fram. Jag är ute efter integration dom emellan. Att dom går på bollen samtidigt till exempel eller att någon tittar när den andra slår. Men det händer aldrig så långt ner på planen. Kanske har jag för tight objektiv (400mm). Egentligen har jag inte det. Jag struntar i att få med texten i nätet och lägger bilden lite ovanför texten istället, så jag kommer högre upp på planen med min sökare. Då får jag en acceptabel bild till slut. Självklart finns det något jag stör mig på även i den bilden. Mittlinjen är inte helt rak, så det blir lite obalans. Det gick tyvärr inte att göra annorlunda på plats, eftersom jag fick nöja med med den enda lediga platsen på läktaren. Jag hade velat sitta två platser åt höger, men de var upptagna. Man kan inte få allt. 
Under finalen i singel sitter jag court-side. Det är fett svårt! Inte någon ren bakgrund (reklam, oönskade ljusprickar osv). Kasst ljust. Ett 300mm är i min mening för tight. Egentligen är det inte det. Jag testar med ett 200mm men då blir objektet för långt bort och bakgrunden blir inte blurrig. Jag vill ha så “full in the frame” som möjligt. Jag smsar till Julian som sitter på våning 1 att mitt tålamod court-side börjar ta slut. Jag får inte till någon actionbild över huvud taget. Jag vill verkligen komma härifrån med en bild jag kan vara stolt över. Men jag får inte till någon actionbild. Jag bestämmer mig för att sitta kvar eftersom jag måste öva upp mitt tålamod. När matchen är över faller Grigor Dimitrov ihop på marken och jag tror att han kollapsar först. Jag som inte kan tennis så väl fattar inte att matchen är över. Men tydligen har han vunnit. Allt går väldigt fort nu. Folk som har förstått att han har vunnit reser sig upp och flyger iväg för att ta plats inför prisutdelningen. Åh herregud. Jag ska ju komma över till andra sidan planen. Jag måste gå runt. Tyvärr hinner de spärra av kortsidorna innan jag kommer dit. “Jag MÅSTE komma över” försöker jag förklarar för vakterna men de bara skakar på huvudet. Jag springer bort till andra kortsidan och säger samma sak. De skakar på huvudet. Okej. Hur fan ska jag göra nu. Jag kommer inte över till min position. Tänk om den är tom nu och ingen får vinkeln därifrån? Helt plötsligt smäller konfettin och kameran hänger på axeln, avstängd. Den är inte ens på. Snabbt som fan slår jag på den och flyger upp med mitt 70-200, ställer in rätt brännvidd och håller ner slutaren när Dimitrov lyfter upp bucklan - åt mitt håll. Jag skakar nu. Konfettin har ramlat ner framför honom och jag är livrädd att skärpan ska vara åt helvete på grund av det. Jag springer bort till min plats och kopplar in ethernet-kabeln i kameran och skickar fyra rutor till Alex. Jag tror inte ni förstår hur snabbt allt det här har gått. Jag slog på kameran, satte brännvidden och skärpan under de tio sekunderna han lyfte bucklan. Sedan följer jag honom under de tjugo minutrarna han skriver autografer åt fans. Jag har ingen aning om hur mina bilder blev. Eller någon annans. 
När jag kommer in i pressrummet möter jag Julian som säger “grym bild med bucklan”. Ah, vad trevligt tänker jag. Kommer in till Alex som sitter med bilderna. “Makalös bild. Det är den bästa bilden av allt idag”. Jag fattar ingenting. Bilden var ju ett misstag? Jag stod inte ens på rätt plats? Jag stod på fel plats. Jag skulle inte stå där. Men jag tittar på bilden och tänker. Ja. Den är tung. Men den var ett misstag. “Är den skarp?” frågar jag. “Ja, absolut” säger Alex. Jag får så mycket adrenalin så jag skakar. Både Alex och Naomi säger att den hamnar i Global Sports Pictures of the Week. Alltså veckan 25 bästa sportbilder från hela världen. Men herregud. Lugn. Den var ett misstag. Alla kommer in i pressrummet och vi börjar packa ihop. Jag erbjuder Alex hjälp med de sista bilderna men han avböjer. Clive, Julian, Naomi och jag går igenom dagen snabbt. “Jävlar vad bra jobbat idag allihopa”, säger Clive. 
Jag åker hem och ser framemot att gå igenom mina bilder imorgon. Jag vill ha feedback på mina actionbilder. Varför fick jag inte till någon bra actionbild? Jag ville ha en bra actionbild. Vi får se imorgon.

Jag är först på plats

Den glamorösa (veganska!!!!!) tennis-lunchen

En ritning över våra positioner. Den övre är positioner för matchen och den nedre för prisutdelningen. Jag är LR. Jag fastnade dock på samma sida av planen som jag satt på under matchen.

Har man ingen hårsnodd får man vara kreativ

Här satt jag och Naomi under dubbeln

Det gäller att packa smart!


Veckan 18

Måndag 6 november
Egentligen är jag ledig idag, men jag åker in till kontoret och deltar i SPOTW. Det är alltid bra att vara med på det. 
Den här veckan känns för bra för att vara sann - jag får ta av stödskenan men framförallt får jag fota igen! 

Tisdag 7 november
Jag och Naomi sitter som slot editors idag, det betyder att vi är redaktörer på dagen och hjälper till med träningar, presskonferenser eller annat dagtid. Lite stand-by också om något skulle hända. Vi har hand om Englands rugbyträning och Englands fotbollsträning. Vi har problem att identifiera rugbyspelarna men har lättare för fotbollsspelarna av förklarliga skäl. 

Onsdag 8 november
Ikväll får jag äntligen fota! Det är inte vilken match som helst, utan det är Chelsea v Rosengård i damernas Champions League! Tydligen har jag glömt hur jävla sjukt det är att transportera sig i en av världens största städer. Jag åker hemifrån kl 15 och räknar med att vara framme kl 17, två timmar före avspark. Istället kommer jag fram kl 18:40 för att DET ÄR SÅ JÄVLA MYCKET FOLK i rusningstrafiken. Jävlar. 
Matchen går väl sådär för mig. Chelsea vinner och jag sitter på rätt sida ena halvleken men den här “arenan” är så jävla kass. Det är sjukt mörkt och ojämnt ljus så det blir sjukt fult. AFC Wimbledons hemmaarena. Jag får väl till en eller två bilder och tycker ändå att det är ganska bra med tanke på att jag inte har fotat på väldigt länge. På tåget hem känner jag sån tacksamhet över att få vara där jag är. 

Torsdag 9 november
Ledig! Städar lägenheten och går på yoga. Jag har hittat en yogastudio här i östra London som är en non-profit studio. Alltså bara en oas för yogaholics och inte kommersiellt skit. Precis som jag vill ha det! Det går okej med foten, men den blir väldigt svullen efter passet trots att det inte gjorde ont. Hm. 

Fredag 10 november
Hörrni. Det är play-off idag. Min manager frågade om jag hellre ville vara ledig och se Sveriges match. Är han skön? Klart jag vill jobba. Annars kommer jag inte se matchen pga nervös. 
Sverige gör mål och jag skrämmer livet ur picture desk. 

Lördag 11 november
Ingen Premier League-lördag eftersom det är landslagsuppehåll. Istället hjälper vi till med internationella rugbymatcher och Danmarks play-off mot Irland. Grattis Danmark!

Söndag 12 november
Idag fotar jag Arsenals damer i Women’s Super League. Jag älskar deras arena. Den är helt klart bättre kvällstid och det är lite bökigt för mig att ta mig hit. Jag lämnar printar till spelarna från förra gången jag var här. Som ett tack för att jag får komma och fota. Jag och Naomi har ett litet projekt. Vi ska försöka fota damernas fotboll så mycket vi kan så vi kan visa FA (det nationella fotbollsförbundet) vad vi kan producera. I dagsläget är inte Getty officiell bildleverantör till FA (men till UEFA, FIFA, IOC mfl) och det vill vi såklart ändra på. 
Jag letar upp platsen jag tycker verkar bäst. Hur ljuset ligger. Det är stark sol idag, vilket ställer till det lite. Det slutar med att jag sitter på en helt annan plats än alla andra fotografer. Fan, sitter jag fel? Jag tycker mina bilder blir fina (här är en). Undrar hur deras ser ut. Jag har fått i uppdrag att hålla ögonen på en spelare i Arsenal åt en tidning i Tyskland. Fan, jag låser mig helt. Fokuserar bara på den spelaren och går miste om actionbilder. 


Vecka 13

Måndag 2 oktober
Måndagar innebär i vanlig ordning reviews och möten. En av fotograferna går igenom mina bilder från Ironman. Det fanns tusen saker jag hade kunnat göra annorlunda, såklart. Och allt blir så självklart när de kommer med inputs. Varför gjorde jag inte så? Varför tänkte jag inte på det? Det är alltid frustrerande att inse saker i efterhand. Men det bidrar också till att jag kommer tänka annorlunda nästa gång. 

Tisdag 3 oktober
Idag fotar jag Checkatrade Trophy. En kupp där Premier League’s U21-lag möter lag från League 1 (tredje ligan). Det är AFC Wimbledon som möter Spurs U21. Wimbledons hemmaarena är antagligen den sämsta att fota på. Ljuset är fullkomligt värdelöst. ISO 8000 är inte tillräckligt. jag möter upp en av de anställda fotograferna på arenan. Jag är där i väldigt god tid. Skriver hotkeys för båda lagen (kortkommandon). Jag frågar fotografen hur han tänker med position. Vilken bakgrund anser han vara bäst? Var får vi bäst ljus och renast bakgrund? Det är alltid dom sakerna jag kollar efter när jag går in på en arena numera. Han väljer ett att sitta långt upp på en långsida, där vi i princip sitter i ljusfläcken från en av strålkastarna. Jag får inte en enda bra bild. Dels för att spelet är långsamt. Jag är även osäker på min position, jag tycker inte att jag kan följa spelet bra från den här vinkeln. 

Onsdag 4 oktober
Idag är jag ledig. Det hade varit en perfekt dag att gå och träna, men jag har fortfarande vansinnigt ont i min fot. Nu har det gått över en månad sedan jag ramlade i trappen och jag vaknar fortfarande om nätterna av att det gör så ont. Svullet som fan är det fortfarande också. Jag blir inne hela dagen och möter sedan upp Kajsa i Stratford för att gå på en liten shoppingrunda. Jag behöver uppgradera min garderob lite. Jag lämnade alla mina varma kläder hemma i Sverige när jag flyttade i juli. Köper en tjocktroja, en kjol i mocka och ett par örhängen. 

Torsdag 5 oktober
Idag sitter jag redaktör då det är VM-kval igen. England möter Slovenien, Scotland möter Slovakien och Irland möter Tyskland. Det är sjukt dålig mottagning i Irland och det dröjer länge innan vi får in bilder därifrån. Spurs Harry Kane skjuter England direkt till VM. Vi förväntar oss värsta jubelbilderna! Min mentor sitter exakt där Harry Kane jublar. Inga bilder kommer. Vi får sedan veta att min mentor bytte plats precis innan Harry Kane gjorde mål eftersom det såg ut som att Slovenien skulle vinna. Otroligt skönt att min mentor missar målet som tar England till VM. Alla är människor och gör missar!! Det ger mig hopp. 

Fredag 6 oktober
Ledig idag. Tar det lugnt på dagen och ser framemot en kväll hemma. Kajsa kommer hem och ska gå ut på kvällen. Av olika anledningar behöver hon en kompis som följer med henne ut. Jag följer med henne ut en kortis på en bar med skön musik. Hade gärna haft en frisk fot så jag kunde dansa ordentligt. Åker hem vid midnatt.

Lördag 7 oktober
Idag fotar jag fotboll. Barnet möter Coventry City i League 2. Det är en helt ny arena och det är mycket publik på plats. Tänk egentligen, en match i League 2 i England har bättre fotboll och bättre uppslutning på publiken än en match i Superettan. Jag är ju i fotbollshimlen här i England! 
Det är bra målchanser och jag har valt ut en plats som kan få bra jubel på. Tyvärr blir det inga mål, inget jubel och inga bra actionbilder. Man kan inte få allt här i världen!

Söndag 8 oktober
Idag ska jag fota rugby. Är väldigt pepp. Det blir min första rugbymatch. Jag skulle egentligen ha fotat rugby 2 september, men det var ju då jag ramlade i trappen och gjorde illa foten. Möter upp “Mr Rugby” som han kallas, fotografen som bara fotar rugby åt Getty. Han är en skön prick. Rugbymatcher är väldigt avslappnade och familjära. Det är fredlig stämning men med bra atmosfär. Det är otroligt långt att gå från stationen till arenan. Mycket uppförsbackar. Det gör jävligt ont i foten att gå så långt med all packning.
Fotografen visar mig runt. Vi pratar om var man får sitta, var den bästa bakgrunden är. Jag säger att jag helst vill sitta bredvid honom, eftersom det är min första match. Dels så att jag kan ställa frågor till honom under matchen och dels se hur han jobbar. Jag vill enbart sitta och titta första halvlek, så jag ser hur spelet funkar. Vad är rörelsemönstret, vilka situationer uppstår, hur ser jublet ut?
Vi pratar om min fot. Han berättar att han gick med en bruten fot i ett halvår utan att veta om det. “Gå och kolla foten”, säger han. Shit, man kan alltså ha en bruten fot utan att veta om det?
Inom de första tio minuterna gör ett lag mål precis framför mig och jublar precis framför mig. Fotografen utbrister “plocka upp kameran för tusan!”. Jag pendlar mellan mitt 70-200 och mitt 400. Rugby är sjukt svårt, för det är otroligt rörigt. Alla bara ramlar hela tiden. Det är ofta en klump med människor bara. Jag får ett mål och ett jubel som blev helt okej. Mest för att det har redaktionellt värde, då det var matchens bästa spelare som gjorde målet. Bilderna går att se här. Det är en helt okej actionbild med fint ljus, men den röda pinnen i bakgrunden är irriterande och förstör lite. Jag gillar att fota rugby, det är härlig stämning och riktigt bra action! 

Using Format