Dag 1

När vi landar är klockan 09 på morgonen och midnatt i London. Alla har med sig sina ackrediteringar men det har varit strul med mig & Naomi så vi kommer få hämta upp våra ackrediteringar i Pyeongchang. Vi måste därför gå igenom vanliga tullen. För alla andra med ackreditering finns det en specifik tull.
Allt går smidigt, men när alla ska ta tåget är det oklart vart vi ska av. Det började med att en korean hjälpte oss förstå vart vi skulle, men helt plötsligt står det 10 koreaner runt oss som alla vill hjälpa.
Vi köper tågbiljetter och skyndar ner till KTX som är snabbtåget till Gangneung, en stad i Pyeongchang. Det är splitternytt. Vi hjälps alla åt att hålla varandra vakna. Vi får absolut inte somna! 
Jag, Naomi och Eugene (Senior Director, Strategic Development) hoppar av i Jinbu runt 12.30 och tar oss till ett ställe som lämnar ut ackrediteringar. Varken jag eller Naomi finns i databasen. Tur att vi har Eugene med oss för han har mailen som bevisar att vi ska ha en ackreditering som ligger här och väntar på oss. Vi blir istället hänvisade till en hjälp-avdelning. Tur nog så tog resten av gänget som fortsatte mot Gangneung med våra väskor så vi slipper släpa på dom bland uppförsbackar och knögglig is. Vi får vänta i drygt tre timmar innan vi har våra ackrediteringar runt halsen. Jag och Naomi kommer jobba som redaktörer åt den lokala arrangören, POCOG (Pyeongchang Organising Committee Olympic Games). Namnet ändras alltid utefter vart OS är, så i Sochi hette det SOCOG, i London hette det LOCOG osv. Vi träffar vår manager från POCOG och allt verkar väldigt oklart.
Jag, Naomi och Eugene käkar lunch på en restaurang utanför MPC (Main Press Centre). Jag tycker att måltiderna ser väldigt små ut på bilderna så jag beställer två portioner. Gör aldrig det, för helvete vad stora de var!
Vi tar sedan shuttle mot Gangneung och kommer fram kl 20. Checkar in vid front desk och knatar upp till vår lägenhet. Den är fin men det är plastkydd överallt, så vi har inget kök. Troligtvis för att de ska sälja lägenheterna efter OS.
Vi möter upp alla andra och går till ett café i närheten där vi dricker té och äter kakor. Jag försöker fråga “har ni någon annan mjölk än komjölk? Har ni mandelmjölk?” Jag får motfrågan “Vill du ha ett glas med mjölk?”. Nej. Jag beställer en kamomillté istället men får ett svartvinbärsté.
Hamnar i säng vid 23 och helvete vilket långt dygn det har varit. Sover som ett barn. 


Mot Vinter-OS!

Jag ändrar uppläget lite här i bloggen under Vinter-OS. Det kommer vara så himla mycket text och då tänker jag att det blir bättre att publicera från dag till dag istället.
Klockan ringer 07 och idag är det inte vilken dag som helst. Jag åker till Sydkorea och Vinter-OS! Är så jävla nervös. Tar en dusch och förbereder två knäckebröd med jordnötssmör men kan bara äta en pga nervös. Kajsa kliver upp och vill hjälpa mig packa det sista. Men jag är nästan klar. Vi går igenom tillsammans: har jag glömt något? Vad kan jag ha glömt? Klockan blir strax efter 08 och vi kramas hejdå. Kajsa följer med ut i t-shirt och trosor och tar en bild på mig med väskorna. Vad stolt hon ser ut! 
På bussen mot tunnelbanestationen lutar sig en kvinna fram mot mig och frågar “Excuse me, are you going to South Korea for the Winter Olympics?” Wow. “Yes, I am” svarar jag. “How exciting, best of luck!”. Folk tittar på mig och det kan de gott och väl göra. 
Tunnelbanan är fullsmockad redan i East Ham och jag bestämmer mig för att ta Hammersmith & City line till Paddington och Heathrow Express. Anländer vid Heathrow vid 10.20 och lämnar av väskorna (21 respektive 22 kilo!) och möter upp Martin (manager, sports assignment), Matt (Commercial Assignments Managing Editor), Mark (managing editor), Alex (photo editor) och Naomi (min fellow intern). Vi går igenom security och käkar frukost utanför gaten och möter upp Ker (Senior Picture Desk Editor), Justin (Senior Field Photo Editor) och fotograferna Clive Rose, Clive Mason och Dan Mullan. 
Påväg mot planet får jag veta att jag ska sitta bredvid Dan och jag ber om ursäkt i förväg för att jag är flygrädd. 
Vi går ombord på planet och tar över hela Premium Economy-delen. Stackars mannen från Samsung som sitter mitt i smeten och får stå ut med oss. Vid avfärd skämtar Dan om att vi kan krascha när som helst, men lyckligtvis har min Atarax börjat verka så jag varken skakar eller har hjärtklappning. 
Flygresan går oväntat bra. Jag äter min mat och somnar ganska snabbt under en serie som jag laddat ner på paddan. Skitdålig serie! Jag vaknar av en spritlukt och bredvid mig står Justin och Matt och krökar och skojar med Alex som sitter framför mig. “Is there a party here?” frågar jag. “Yes, do you want some?” skämtar Justin och ber mig lukta på den lilla flaskan. 
Sover till och från och vaknar två timmar innan vi ska landa. Jag och Dan tittar på kartan och undrar varför vi flyger så konstigt. Inser sedan att vi inte kan flyga över Nordkorea. 


Vecka 23

Måndag 11 december
Idag är jag ledig. Jag är fortfarande matt i kroppen efter att jag har varit sjuk. Jag är även frustrerad över min fot som inte är helt bra. Men senare i veckan ska jag äntligen få träffa en specialist genom min privata sjukförsäkring som jag har här. 
Jag rensar i köket och städar ur papper från flera förgående hyresgäster. Kontrakt, reklam etc. Jag bara slänger allt. Skickar en bild till Kajsa som en hint för att jag nu rensat skåpet under diskhon, skåpen med torrvaror och nu lådorna med allmänt skit. 

Tisdag 12 december
Ledig idag. Jag förbereder för Kajsas födelsedag i helgen. Köper en av tre små presenter. Förbeställer en blombukett.
Handlar lite mat vid Liverpool Street. Jag och Kajsa skulle göra något på kvällen men hon ställer in eftersom hon är trött. Jag känner mig nere men vet inte varför. På bristningsgränsen. Jag hade behövt henne ikväll. Jag känner mig trött och likgiltig. Hem från mataffären, mitt i den sena eftermiddagsruschen, börjar jag gråta. Mitt i kaoset med hur mycket folk som helst runt mig känner jag mig som världens ensammaste människa. Försöker ringa Sofia hemma i Sverige men kommer inte fram. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Får jag en panikångestattack? Googlar “PTSD symtom” i mobilen.
Går på bio med Kajsas kompis Victoria på kvällen. Vi ser en screening av Elf. Jag har lite svårt för julen. Jag kan skratta under Elf och uppskattar filmen. När eftertexterna går och lamporna tänds i salongen börjar jag gråta. Det bara kommer utan att jag hulkar. Det är bara tårar som rinner längs kinden. Jag ber om ursäkt till Victoria och säger att jag har svårt för julen. Att julen är en triggerpunkt och jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Victoria säger att allt är helt OK. Hon påminner mig om att meditera varje dag. Juste, jag har inte mediterat någonting i december. Jag stannar kvar tills allt känns bra innan jag åker hem. 

Onsdag 13 december
Idag är det Lucia! Jag skulle ha suttit slot editor idag men ingen behöver hjälp. Jag får istället ordination att vila inför en hektisk vår. Jag hade behövt jobba idag. Två lediga dagar och en skör själ. Jag behöver inte en tredje dag. Jag försöker städa lite. Försöker laga mat. Försöker ta hand mig själv. Istället fastnar jag i sängen. Ringer mamma och funderar över varför jag känner mig låg. Vi är båda överens om att det troligtvis är PTSD. Jag blir alltid deppig under julen. Mailar min KBT-psykolog i Sverige. Enda gången vi kan jobba med min PTSD är under julen. Jag har bara haft diagnosen i drygt fyra år, trots att det traumatiska eventet skedde för tretton år sedan. Diagnosen är främmande för mig och jag vet inte hur jag ska hantera det när en ångestvåg sköljer över helt plötsligt. Det kommer helt utan förvarning. Jag känner inte igen mig själv alls. Jag har varit ett adrenalinmoln sedan jag flyttade hit. Varit lyrisk och hög på adrenalin varje dag i fem månader. Men när vågen av ångest sköljer över mig golvas jag. Jag blir medvetslös mentalt och känner ingenting annat än sorg. Jag får så dåligt samvete över att jag lever att jag känner rent hat mot mig själv. Jag ligger på golvet med kinden mot trägolvet tills håret blir blött av tårar och snor. I den stunden kan jag inte röra mig. Jag låter tankarna komma, för hindrar jag dom så flyr jag istället. Och jag är stark, jag ska inte fly. Hör mig själv upprepa i huvudet hur lite jag förtjänar att leva, eftersom så många andra inte fick fortsätta leva. Det finns ingen som kan svara på varför just jag fick vara kvar. Jag kommer aldrig förstå det. Jag låter tankarna komma och jag låter de passera. När en tanke har passerat så kommer nästa. Snart tar de slut. Snart. 

Torsdag 14 december
Idag är vi uppe tidigt för att fota kanot vid Lee Valley Water Center, som vi gjorde tidigare under hösten. En lektion med Laurence och Shaun igen! Samma gäng som tidigare (jag, Naomi, Alex och James) åker ut och får lära av mästarna. Vi har en session när atleterna tränar i banan under en timme, och efter det en porträtt session. Atleterna är med i Storbritanniens landslag och flera av utövarna har OS-medaljer. Vi är glada att de ger oss sådan fin access.
Vi har två olika stationer för porträtt, en station med riggat ljus och en station med naturligt ljus. Vid stationen med riggat ljus ska vi ta formella porträtt till hemsida till exempel och då måste alla stå likadant såklart. Laurence bevakar denna station som James och Alex fixar och Shaun bevakar mig och Naomi när vi letar fint ljus och fin bakgrund ute.
Jag märker att jag direkt börjar ta samma porträtt som jag hade tagit på en pressträff för sex månader sedan. Jag säger till både Shaun och Laurence “hjälp mig, jag gör likadant som jag alltid har gjort”. Bollar ljus med Shaun. Det blir lite bättre, men jag märker att jag fortfarande fotar “från ryggmärgen”. 
Påväg tillbaka mot bilarna frågar Laurence om jag är peppad på julen. Åker jag hem under julen eller stannar jag i London? Jag förklarar att jag inte ser någon poäng med att fira jul. Jag är hellre här och jobbar. Han frågar varför. Jag får förklara att julen är en triggerpunkt och här i London är den så “up in your face” att jag föredrar att undvika julen helt.  
Skyndar hem och hinner bara lämna av min utrustning hemma innan jag åker iväg och träffar specialisten som ska titta på min fot. Han suckar över hur svullen och öm den är och säger “wow, you must be in a lot of pain!”. Det har han rätt i. Han undersöker fotleden väldigt noggrant. Förklarar att jag har en multi-ligament skada. Alltså skador på flera ligament. Han beskriver stabiliteten i fotleden som om jag inte har skruvat på kameran ordentligt på stativet. “Oj, det är ju inte bra. Då ramlar den av vilken sekund som helst”, säger jag. “Exakt”, svarar han. Han förklarar att smärtan och svullnaden är på grund av instabilitet. Benet i fotleden glider runt för att inga ligament håller fast det. Får tid hos magnetröntgen tre dagar senare. 
Skyndar sedan vidare till julmiddag med redaktörer från sport,- och nöjesavdelningen och bilddesken.

Fredag 15 december
Idag är det min första dag av fem på William Hill World Darts. Det är ett sjukt stort evenemang på Alexandra Palace. Folk klär ut sig och dricker öl och tittar på darts. Härhär och här har ni klipp på hur det ser ut. Det går inte att förklara hur sjukt bissart evenemang det är med ord. 
Jag blir visad runt av den officiella fotografer för PDC (Professional Darts Corporation). Var jag kan stå och var jag inte får stå. 
Det enda jag kan tänka på under detta evenemang är - vad fan är det här. Vad är det för människor som åker och tittar på sånt här? När folk kastar pil och dricker öl och jublar mot publiken som om de gjort hattrick i Champions League-finalen. Sätt er ner i båten. 
Det finns egentligen bara en typ av bild att ta, och den satte jag på en gång. En variant är när de kommer in och en actionbild i profil med pil. Ikväll är det enbart ett kvällspass, annars är det ett pass från kl 13 och ett pass från kl 19. Påväg hem lyckas jag ta samma tåg som den fulla publiken. En skön snubbe försöker putta ned mig för trappen ner till plattformen när jag bär på min utrustning. Jag stannar upp i trappen så folk blir irriterade på att jag förstör flödet, tittar snubben djupt i ögonen med en mordisk blick. “Gör du det där igen åker du själv ned med huvudet före”, säger blicken. Nere på plattformen kommer det fram ett gäng (enbart killar tittar på darts) med ett skumgummifinger och petar mig i örat. Jag går undan och säger “Please!”. En annan snubbe skriker “Ey mate! She doesn’t want your finger!” Alla runtomkring skrattar förutom jag. 

Lördag 16 december
Idag fyller Kajsa år! Jag åker iväg kl 09 för att hämta upp blombuketten som jag förbeställt. Ställer fram mina fina små paket med granris på köksön tillsammans med blombuketten. Ger det bakfulla födelsedagsbarnet en kram innan jag sticker iväg till Ally Pally igen för dag två med darts. 
Dagtid kanske folk inte är lika fulla? Ha! Trodde jag ja. Det är nästan värre nu. Jag håller mig ganska långt från publiken för att undvika att höra deras rop och kommentarer. Stoppar in öronproppar. Håll bara käft. Jag gör samma sak som igår när det gäller bilder. Jag skulle kunna gå upp i publiken och ta en översikt men jag vågar inte gå upp i en publik med dyngraka män. Känner att jag behöver göra ett feature om publiken. Inomhus är det så dåligt ljus, så jag får göra det dagtid innan folk anländer. Som en porträttsession. Innan folk är för fulla. 
Går lite tidigare innan eftermiddagspasset är slut för att hinna hem och äta och byta om för Kajsas födelsedagsmiddag. Hennes pappa är på besök och vi åker till en japansk restaurang i Canary Warf. Varför gillar jag Canary Warf egentligen? Det är skyskrapor. Påminner om New York. 

Söndag 17 december
På förmiddagen åker jag iväg och gör magnetröntgen av min fotled. Jag får vänta en timme eftersom maskinen tydligen gör någon oväntad konfigurering. Jag fattade inte riktigt. De två sköterskorna som utför röntgen är två unga killar från Brasilien och eftersom de är från Brasilien tänker jag att det gör ingenting om jag får vänta en timme. De säger “não” och “fala” och jag fattar precis.
Åker mot Ally Pally och hinner fram lagom tills eftermiddagsmatchen börjar. Dag tre med fulla britter utklädda till allt möjligt skit. Jag börjar tappa tålamodet. Fulla män i grupp. Finns det något vidrigare. Jag tror inte det. Går lite tidigare från kvällsmatchen för att undvika att hamna på samma tåg som alla andra. 



Using Format