Vecka 8

Måndag 28 augusti. Idag är det Bank Holiday, alltså en helgdag. Ingen aning om varför. Kajsa och Sahwi går på karneval. Min energi är nere i botten igen och jag känner mig låg. Min kompis Emelie hemifrån har flyttat till London tillfälligt. Vi möts upp i Greenwich Park. Det är väldigt varmt idag. Emelie älskar London en jag är inte riktigt där än. London som stad har inte övertygat mig än. Inte på samma sätt som Barcelona eller New York. Barcelona var kärlek från första fotsteget och New York har jag tillbringat mycket tid i hela mitt liv. Jag känner mig hemma i båda dom städerna men känner inte samma för London. Alla städer kan inte vara mina. Så enkelt är det. Men jag kan bo var som helst om det innebär att jag får ha mitt drömjobb. Så enkelt är det.
Jag somnar i parken med solen som värmer mitt ansikte. Vaknar upp och känner mig lite mosig och ser att solen har kysst mig. Jag ser lite piggare ut. Vi går till en restaurang precis vid Thempsen. Det är första gången jag ser vatten sedan jag kom hit. Åtta veckor utan vatten i sikte. Kanske är det vatten jag behöver? En kust, en sjö, hav. Jag känner mig genast lugnare trots att Thempsen ser ut som en gyttjepöl. Tar en titt på mina kläder och det ser ut som att jag försöker vara på franska rivieran. Fladdriga chinos, linneskjorta och stråväska. Jag låtsas att jag är vid en härlig kuststad.

Tisdag 29 augusti. Sista dagen med “Get started”. Jag känner mig nästan bakfull av ångestvågen från igår kväll men livas snabbt upp att få vara på jobbet. Vi får veta hur det funkar med sjukförsäkringen. Hur vi söker vård. Att vi har vouchers för att gå till optikern och får nedsatt pris på nya glasögon.
Efter lunch får jag och Naomi äntligen sätta oss ned med våra handledare. Vi pratar om vad vi har gjort hittills och vad vi har framför oss. Alla antecknar. Min handledare ser min lista med fotbollsmatcher som jag har skrivit upp. Det är fem landskamper jag vill se, alla VM-kval. Berättar att jag kanske stannar uppe kl 01:45 och ser Brasilien - Ecuador. Han frågar ironiskt om jag älskar fotboll. Vi skrattar.
Vi pratar om potentiella reportage att göra utöver våra uppdrag. Jag kommer på massor att göra i Sverige, men kan ingenting om idrottskulturen här i England. Inte det minsta. Jag känner mig som ett blankt blad. Berättar att jag brinner för Gräsroten och den vanliga människan som idrottar. Får tips om Hackney Marshes. Vanliga människor som spelar fotboll. De kommer dit bakfulla och röker men lever för söndagsfotbollen. Det låter som något för mig och jag blir väldigt peppad. 

Onsdag 30 augusti. Ledig. Idag är det en Linnea-dag! Jag har tid hos frisören vid lunchtid och ett yogapass på gymmet ikväll. Jag har sagt till alla på kontoret att jag har en “emergency situation” med håret. Jag är nervös för att gå till en ny frisör. Hon vet inte vem jag är, vad jag har för stil eller hur mitt hår fungerar. Hon frågar vilka klädbutiker jag gillar och hur min drömoutfit är. Jag förklarar att jag kan känna mig som bekvämast i sneakers, jeans, flanellskjorta och mössa. Hon svarar “I feel you”. Och hon fattar på riktigt. Jag kommer hem till Kajsa som säger att jag måste ut på dejt omgående. Men jag går på yoga istället. Dejt med mig själv. Det är det sämsta yogapasset jag har varit med om. Ett riktigt skämt. En skam för alla kan yoga på riktigt. Går aldrig tillbaka. Var hittar jag en bra yogastudio som inte är så kommersiell? Saknar Livs måndagsyoga hemma i Stockholm. Kommer hem och Kajsa har besök av en karl som hon träffade på karivalen. Dealen var att han skulle vara ute när jag kom hem, men han är kvar. Jag sätter på musik från Frozen. Högt. Riktigt högt. Inget händer. Jag sätter på musik från musikalen Book of Mormon, där de sjunger om Jesus. Blandar in Gud. Inget händer. Sätter på musik från Mora Träsk. Svensk barnmusik. Små grodorna, Bä Bä Vita Lamm osv. Inget händer. De kommer sedan ut ur Kajsas rum och Kajsa frågar vad sjutton jag håller på med. “Vadå, du vet ju att jag spelar sån här musik varje kväll” säger jag på engelska så snubben ska fatta. Det är det här du får stå ut med om du ska hänga här. Vi skrattar. Kajsa vet att jag driver men jag frågar “Skäms du över mig” på engelska eftersom hon förnekar för killen att jag är såhär på riktigt. Han går och jag kan äntligen gå och lägga mig. Jag är den värsta du kan tänka dig att dela lägenhet med. 

Torsdag 31 augusti. Idag ska jag sitta redaktör själv. Helt själv. Min första egna match. Det är England U20 - Nederländerna U20. Det är på en arena i centrala England med skitdåligt ljus. Det är för mörkt. Fotografen fotar på högsta möjliga ISO men det hjälper inte riktigt. Det är ändå bra att se hur en anställd fotograf löser en sådan arena och vilken typ av bilder han skickar. Jag har lite svårt att skriva bildtexter på engelska och får hjälp av bilddesken. Det svider lite eftersom jag vet att de har mycket att göra. Jag tackar sedan ordentligt för att de har översikt med mina språksvårigheter och att jag får lära mig. Stannar kvar när jag har redigerat klart och äter pizzarester som finns på kontoret. Ringer mamma på Facetime som får filma av TVn och Sveriges VM-kval. Kommer hem vid midnatt. 

Fredag 1 september. Idag sitter jag redaktör igen. Jag ska redigera cricket åt en fotograf som jag har jobbat med tidigare. Det är samma fotograf som jag fotade cricket och Chelseas headshots med. Vi brukar skoja om mina kunskaper i cricket. De kunskaperna är obefintliga. Han fotar två matcher, en semifinal på dagen och en final på kvällen. Jag behöver egentligen bara sitta på finalen, men säger att jag gärna vill sitta på semi-finalen som uppvärmning. Jag följer matcherna på TV samtidigt. Det är bra, för man får en bra bild av vad som sker och vad det är för situationer som fotografen skickar in bilder på. Jag fattar ingenting av cricket. Fotografen bifogar dock utmärkta voice tags, alltså ljudfiler i bildfilerna som jag kan spela upp. Han berättar vilka det är i bilden och vad som sker. Ibland även om han vill att jag gör om bilden till en höjdare (en stående bild). Ibland är det självklart att bilden ska beskäras till en höjdare, men ibland inte. Då är det bra att fotografen berättar i ljudfilen hur hen vill ha det. Jag har en Google-sida uppe så att jag kan googla varje uttryck och vet att jag stavar rätt. Wicket. Bowl. Jag fattar ingenting. Men bilddesken godkänner mina bildtexter och jag får snabbt iväg bilder. Att sitta redaktör på cricket var faktiskt väldigt givande. Saker och ting har blivit lite mer klara för mig. För tillfället. 

Lördag 2 september. Idag ska jag fota rugby. Vi är cirka fem fotografer som ska fota idag. Jag har aldrig fotat rugby och ser väldigt mycket framemot att testa. Framförallt så gillar jag att åka iväg på en bevakning i ett team. Att få jobba i grupp. Jag är ganska stressad på morgonen och kopierar vårt hyreskontrakt samtidigt som jag äter frukost. Hyreskontraktet ska postas till vår hyresvärd och vi har inte fått det gjort. Så jag får trycka in det nu på morgonen. Är skitstressad och ber Kajsa om hjälp som ligger i sängen. Leta fram det och det pappret är du snäll. Jag överlämnar det till henne och tar min utrustning i trappen. En fullsmockad rullväska och två ryggsäckar. Jag brukar alltid skutta i trappen men denna gång halkar jag och min högra fotled viker sig mer än 90 grader och det knakar högt i hela smalbenet. Jag är säker på att jag bryter foten. Eller att mitt ledband har gått av. Jag ramlar framlänges i trappen med utrustningen. Smärtan är olidlig och jag börjar gråta i både smärta och frustration. Det här var droppen. Fotleden ligger i 90 grader och Kajsa kommer springandes. Jag vill inte att hon ska flytta foten. Jag vill inte upptäcka att den är bruten. Det går inte. Hon flyttar fotleden så att foten är i normal läge. Jag kan röra alla tår. Den är hel. Men vad fan ska jag göra nu. Jag har redan stukat just denna fotled illa två gånger tidigare. Jag ringer min handledare och frågar om jag kan ta en taxi till arenan eftersom jag har stukat foten illa. “Hur mår foten” frågar han. Den är väldigt svullen, säger jag. Förklarar att jag säkert kan gå ändå, på det andra benet. Han säger att min fotled är viktigare än en rugbymatch och ber mig stanna hemma. Jag säger att jag kan ge det två timmar, och se hur det är om två timmar för att jag “är en warrior”. Han är tveksam men säger låt gå. Kajsa och hennes kompis bär mig till min säng och går och köper en stödstrumpa och en påse is. Jag ringer mamma och gråter. Får ett sms av min chef som ber mig att stanna hemma idag. Han upprepar att min fotled är viktigare än en rugbymatch och att det kommer kommer flera tillfällen där jag kan fota rugby. Jag säger motvilligt okej. Förbereder ett sms till redaktörerna på kontoret där jag frågar om jag kan komma in och redaktöra idag istället. Jag är ju inte döende. Det är bara en fotled. Jag kan ju använda hjärnan och händerna. Mamma och Kajsa avråder mig. Ta dagen och bara vila foten i högläge. Fan vad tråkigt. Jag har panik efter 30 min. Ikväll hade jag också tänkt gå ut på klubb för första gången. Men den här staden vill mig inte väl. Emelie kommer istället förbi på kvällen med en kompis och pizza. Jag, Kajsa, Emelie och Hanna äter pizza och pratar om livet. De går sedan ut på klubb utan mig. Är ändå glad att jag fick vara med en liten del av kvällen. 

Söndag 3 september. Idag hade jag tänkt åka till Hackney Marshes och göra research till mitt projekt. Fotleden är sjukt svullen och gör så jävla ont, så det blir en dag i sängen igen. Tvingar Kajsa att ge mig service. Gör lunch åt mig. Ge mig vatten. Jag är skadad. Vi ser en film i sängen och äter choklad och chips. 


Vecka 7

Måndag 21 augusti. Redaktör ikväll igen. Manchester City - Everton. Jag tar en sovmorgon, går upp vid 10. Äter frukost och gör mig i ordning så att jag åker kl 13 och är inne på kontoret runt 14. Det är jag, Naomi och en till som är redaktörer ikväll. Naomi skriver bildtexter, jag Photoshopar och vår kollega gör urval. 

Tisdag 22 augusti. Idag har jag och Naomi en “Get started”-session, det vill säga att HR har möten med de som är nya inom företaget. En AD, en gallerist och några åt kundservice och picture desk. Det är bra, för vi får se ansikten på folk från olika avdelningar som presenterar sig. Vi är klara runt lunchtid och går ut och äter lunch med en av fotograferna innan vi åker hem till våra boenden. Jag ställer in alla inställningar i kameran för att kunna skicka live inför en match ikväll. Skicka live innebär att man skickar bilden direkt från kameran till en redaktör, som redigerar åt en. Så när jag sitter som redaktör tar jag emot livebilder från olika fotografer. Alla inställningar fungerar, men det är knepigt att installera eftersom jag är ny med Canon. Ringer till personen som ska sitta redaktör åt mig ikväll och får hjälp med inställningarna och kan skicka testbilder på mina plantor och min pasta. Jag fotar en match mellan QPR och Brentford i League Cup och åker ut till västra London, en tur på lite mer över en timme för mig. Det är långt att gå från stationen. Jag kommer fram i tid men det tar tid för mig att hitta entrén då alla säger olika. Packar upp min utrustning och går ut för att göra previews på publik som kommer. Det är ju ändå ett London-derby. Jag tar några bilder men får ingenting som jag tycker är värt att skicka. Har jag tappat alla mina skills? Jag tar inte en enda bra bild! Allt är fult och stökigt. Hur kan det ha blivit såhär? För i helvete Linnea. Matchen går skittdåligt. Jag sitter på helt fel sida. Motståndarlaget gör 4 mål under första halvlek. Ingenting händer på min sida. Det börjar regna. Jag har inga regnskydd. Min redaktör undrar hur det går; kommer det någon bild? Nej, förklarar jag. Jag har inte fått en enda actionbild. Skit skit skit. Han säger ingen fara. Men jag säger skit. Matchen är slut och jag tänker bara: skit. Jag skickade två bilder live från matchen. Hur kan jag ha blivit såhär dålig? Googlar upp andra matcher på hemvägen som jag kanske kan fota under min lediga dag imorgon men hittar inga. Går till sängs och skäms. 

Onsdag 23 augusti. Ledig idag. Skitdeppig. Supersuperdeppig. Jävla skitdag igår. Hur kan jag vara så dålig. Det är orimligt. Går upp ur sängen kl 17:30 när Kajsa kommer hem och försöker låtsas som att jag har varit uppe hela dagen. Tar mig en dusch och följer med Kajsa och Sahwi till Shoreditch för en AW. Jag har väldigt låg energi och får verkligen anstränga mig för att både lyssna på folk och kunna säga något själv. Vi går vidare och Kajsa träffar på en snubbe från Brasilien och jag får chans att öva på min portugisiska. Jag fattar ingenting av vad de säger men förstår smsen som han skriver till henne efteråt. Jag fattar inte hur hon gör. Some has it, some doesn’t. 
Jag är på skitdåligt humör och vi råkar gå förbi en sportbar. Kajsa och Sahwi går förbi men jag ser att Liverpool - Hoffenheim är på och ropar “ursäkta tjejer men vi ska gå in här”. Kajsa och Sahwi vänder sig om och går tillbaka mot baren. De ser att det är en sportbar och suckar djupt. Jag förklarar att det här är enda sättet att liva upp mig. Jag gillar varken Liverpool eller Hoffenheim men jag får titta på fotboll. Jag sätter mig vid ett bord med bara snubbar och stirrar på TVn utan att hälsa på folk runt bordet. Kajsa och Sahwi slår sig ned och börjar snacka med killarna. “Linnea, visst har du varit i Australien och surfat?” frågar Sahwi. “Nej, Costa Rica” svarar jag utan att släppa blicken från TVn. Sahwi försöker få mig involverad i ett samtal med en karl men jag kunde inte vara mindre intresserad. Vi lämnar baren, jag köper fyra chokladmuffins och äter till middag för att det är synd om mig idag. 

Torsdag 24 augusti. Idag har vi sista “Get Started”-sessionen. Det är lunch uppe på taket och olika avdelningschefer är med på lunchen. Min chef kommer förbi och frågar hur det gick i onsdags “Helt vansinnigt dåligt” svarar jag. Tur att jag och Naomi ska ha review med honom på eftermiddagen. Jag måste måste måste ha en review. Jag har ingen aning om hur jag presterar. Kommer jag bli utkickad eller är allt okej. Jag vet inte. Vi har vår review och vi kollar först på Naomis bilder. Vår chef är otroligt bra på att prata bild. Han går fram till skärmen och visar hur man kan komponera om eller beskära annorlunda. Han ger bra konstruktiv feedback. Vi går igenom mina bilder och han upprepar nästan det han har sagt till Naomi. Och han upprepar också gång på gång att vi är där för att a) ha kul b) lära oss. Det finns ingen som helst press. Ingen som helst press. Vi ska lära oss. Göra så många misstag vi kan. Det är inga förväntningar alls. Vi blev utvalda av 250 sökande globalt och det är för att vi är oslipade diamanter som ska lära oss så mycket som möjligt under ett år. Det är därför vi är här. En jubelbild eller målbild - det spelar ingen roll. Och jag kan äntligen andas ut. Pusta ut. Hur härligt var det inte att höra detta. Jag har gått i nästan två månader och trott att jag är värdelös. Är tacksam över att jag och Naomi är här. Att vi får lära oss av de absolut bästa i hela världen i den här branschen. 

Fredag 25 augusti.NING!!! Åh herregud! Pengar! Jag vaknar kl 06 för att kolla kontot och känner bara: yessssss. Jag har två månadslöner på kontot. Shoppishoppi. Öppnar datorn. Beställer ett gymkort kl 06:10. Kl 06:35 beställer jag vitamintillskott som inte finns i UK men som finns i Sverige. Innate. Clean shit. Kl 07:10 en ny ryggsäck som inte är lika stor som min överkropp. Kan inte somna om. Ligger kvar i sängen tills klockan är 10. Kajsa har åkt till jobbet. Jag städar hela lägenheten som en galning. Det blir fett blankt. Börjar blöda på händerna av moppskaftet. Tar tåget kl 15 för att åka till Stevenage och fota Spurs - Man U U23. Jag är en timme för tidig. Alltså, jag blir inte insläppt. Lite larvigt. Träffar personal från Spurs och vi sätter och och snackar lite. Han frågar om jag kommer från Skandinavien. “Ja! Hur sjutton visste du det?” Det visar sig att han kollar på Beck, Wallander och Bron. Och kan identifiera min accent. Jag är bara glad över att någon inte gissar Tyskland eller Polen. 
Under matchen idag har jag bestämt mig för att bara använda mitt 400. Alltså ingen kortare optik. Jag ska bara öva på att ha tålamod och få spelet “big in the frame”, alltså knäppa av först när spelarna kommer riktigt riktigt nära. Det är svårt. Det tar emot att inte knäppa av. Men jag måste lära mig. Det går helt okej, jag får ett par bilder som jag kan skicka upp. Kollar igenom antalet råfiler och det är hälften så många filer som från tidigare matcher. Bra antar jag. Tålamod. 

Lördag 26 augusti. Idag är det Premier League-lördag och jag sitter som redaktör! Vi är tre stycken. En gör urval, jag gör Photoshop och en skriver bildtexter. Jag försöker suga in så mycket som möjligt av vad fotograferna skickar in. Imorgon fotar jag nämligen min första Premier League-match någonsin. 

Söndag 27 augusti. Jag anländer till Wembley kl 12 för att fota Spurs - Burnley. Getty är klubbfotografer åt Spurs så vi har en två sidor lång brief att fullfölja. Jag tänker tillbaka på vad min chef sa vid reviewen “det är ingen som helst press”, och ifrågasätter inom mig vad press egentligen är. Nu följer jag en brief. Vad händer om jag missar något? Avspark är om fyra timmar. Jag springer runt med mina tre fotoväskor och försöker fota fans. Men det är svårt, det är inte mycket fans på plats fyra timmar innan avspark.  Jag kan inte lämna mina väskor någonstans eftersom pressrummet öppnat först kl 14. Personal frågar vad jag gör där. Om jag har bevis på att jag är där och jobbar. Jag visar mitt svenska presskort och mitt internationella presskort. Men hon frågar efter dagens pass. Det kan jag inte hämta ut förrän om två timmar. Min kollega kommer och visar upp sitt pass och berättar att jag är där med honom. Allt är ju solklart när en man förklarar läget, eller hur? Klockan blir 14 och jag får gå in och lämna av mina grejer i pressrummet. Wembley är stort och det tar tid att ta sig in till pressrummet. Jag går vilse och hamnar i Player’s Lounge. Tar med min utrustning och går ut igen för att fota fans. Testar hur mitt wifi funkar, och ja, det går som smör i solen att skicka bilder live. Uppkopplingen är fin. 
Väl inne på Wembley är det varmt. Galet varmt. Solen ligger på och är en fotografs mardröm. Fotografer diskuterar vilt med mig “hur man egentligen tänkte när man byggde den här arenan” och “gamla Wembley hade mycket bättre ljus”. Jag håller med till en viss del - ljuset här inne är en mardröm men jag har inte underlag att jämföra med gamla Wembley. Nickar bara. Tycker inte att jag lyckas fullfölja briefen innan avspark. Tillbringar första halvlek åt att lösa kommunikationsproblemen. Mitt wifi fungerar inte inne på arenan eftersom masterna är överbelastade. Klassiker när många människor är på samma plats. Testar ethernet-kabeln som någon har förberett åt mig. Den fungerar inte heller. Jag testar att göra en ny profil inne på kameran sex gånger men det funkar inte och ingen av fotograferna på plats som kan Canon har möjlighet att hjälpa mig. Får göra ett val mitt under match - lösa kommunikationen eller faktiskt fota? Jag väljer att fota och skiter i att skicka bilder live. Släpper det helt. Det är viktigare att få bilder som jag kan ladda upp i efterhand. Eftersom jag enbart fokuserar på Spurs idag byter jag plats i halvtid. Får ögonkontakt med folk på läktaren. Tänker tillbaka på när jag brukade sitta på läktaren och se fotograferna få gå så nära planen. Det är mitt jobb nu. Från det här hållet är ljuset betydligt mycket bättre. Jag får rena bakgrunder och bra action! Kanske min första riktigta actionbild. Premier League är helt klart annorlunda än all fotboll jag har fotat tidigare. Högre tempo, bättre passningsspel. Allt flyter på så mycket bättre. På något sätt är det enklare att fota. Man vill ju enbart fota Premier League, men det är bättre att öva på en lägre liga som därmed är svårare när allt inte flyter på lika bra. 
Går in i pressrummet efter matchen och redigerar. Ingen mat. Jag har nötter. Delar med mig. Har inte ätit sedan frukost och klockan är 19. Dricker vatten och äter nötter för att fylla ut volymen i magsäcken. Tar mitt pick och pack och åker hemåt, en resa på cirka en timme. 
Kommer hem 21 med en blodsockernivå som är nere vid smalbenen. Slänger mig på golvet i köket när jag kommer hem. Kajsa har lagat middag, med kött. “Sparar du till mig nästa gång och utesluter kött älskar jag dig” säger jag. Minns att jag sade till mamma en gång efter ett 16-timmarspass “om min framtida man sparar mat till mig för att han vet att jag har det intensivt på jobbet så vet jag att han är rätt”. Ställ fram en buffé som jag kan slänga i mig när jag kommer hem och du är avgudad. När jag kommer hem är energinivån alltid ett steg ifrån medvetslöshet. Jag ställer mig på knä vid skafferiet och öser på jordnötssmör på en riskaka och äter sedan liggandes på golvet. Kajsa frågar om jag vill med ut på klubb och jag frågar henne om hon vill att jag ska dö. Men jag har så mycket adrenalin i kroppen efter matchen att jag nästan överväger att följa med ut. Äter tre riskakor med jordnötssmör. Reservbatteriet i kroppen tar slut och därmed är det uteslutet att följa med ut och dansa. Kryper istället till sängs och kan inte somna för all adrenalin. Fan vad jag älskar fotboll. 


Vecka 6

Måndag 14 augusti. Idag är alla tillbaka på kontoret från semester och mästerskap! Även den andra praktikanten, Naomi, börjar idag. Roligt att träffa henne! Måndagar är till för SPOTW (sports picture of the week) och olika reviews och möten. Det känns väldigt bra att strikt ha en sådan dag i veckan. Jag och Naomi får göra ett eget val av SPOTW som vi sedan jämför med de andras urval. De är till större delen likadana, men det skiljer sig åt på några bilder. Väldigt bra att vi först fick göra ett eget urval. Då kan man inte påverkas av de andra som är mer erfarna. Jag och Naomi tar många timmar på oss att göra ett eget urval, nästan hela dagen går åt. Möter sedan upp Kajsa i Shoreditch och vi äter middag ute. Fnittrar över fotbollsspelare som säger snälla saker på jobbet. Kajsa fnittrar mer än mig. Hon är lite avis. Vi letar efter en salsaklubb efter maten men hittar ingenting. Åker hem kl 21. 

Tisdag 15 augusti. Jag och en av de yngsta fotograferna ska idag fota fotboll ihop. Vi tar en taxi ut och hinner prata mycket i den en timmes långa bilfärden. Han har varit ledig två dagar på 45 dagar. Han skulle vara ledig nu i fyra dagar men har istället bokat in fyra olika matcher att fota - för att öva. Okej, tänker jag. Dags att steppa upp. 
Det är kul att åka iväg med en annan fotograf och fota. Se hur någon annan jobbar. Få tips på hur jag kan jobba annorlunda. Vi tar en tur runt arenan först för att fota fans osv, så kallade “previews”. Jag kan inte mycket om fotbollskulturen i England och är ganska passiv när jag går runt. Många dricker öl på gatorna och om jag skulle dyka upp med en kamera bland folk som dricker öl utanför någon arena i Sverige skulle jag kanske få en smäll på käften. Jag frågar fotografen flera gånger om det verkligen är safe att gå runt här eller om folk blir arga. Jag frågar några personer om jag får ta en bild och de blir ingenting annat än glada. Alla jag frågar blir glada. Ingen är sur. Ingen hotar att slå mig. Vi går in på arenan och tar ett varv runt planen. Rekar platser. Fotografen frågar mig hur jag tänker, var jag vill sitta. Jag väljer min plats och han ber mig motivera. Jag förklarar att det är lagom nära målet, att ljuset kommer röra sig ditåt om någon timme och då blir det mörkt på den sidan och då blir det ren bakgrund och det är minst reklamskyltar ditåt. Jag får högsta betyg i min motivering. Jag har dock ingen pall att sitta på så jag får sitta på min kameraväska. Matchen går helt okej, men jag får ingen bra mål,- eller jubelbild. Fotografen, som har suttit på andra sidan, kommer över till mig efter matchslut och erbjuder sig att gå igenom alla bilder. Han säger den och den kan du skicka upp. Jag berättar att det känns skit att skicka upp fem bilder när jag hemma i Sverige har levererat 50 eller 70 bilder. “Varför så många?” frågar han. Jag kan inte svara egentligen. Efter att ha kollat igenom säger han att jag måste ha mer tålamod, att vänta tills spelarna blir större i sökaren och därmed få blurrigare bakgrund. “Just nu ser det inte riktigt ut som du vet vad du gör” säger han. Det sticker lite i mig, vilket är bra. Vi delar en taxi hemåt och jag messar mina föräldrar om hur jag måste bli ännu bättre och att jag måste ut och öva på mina lediga dagar. Googlar på alla möjliga ligor för att hitta en match att fota på min lediga dag imorgon, men hittar ingen. 

Onsdag 16 augusti. Ledig idag. Äter frukost i sängen och ligger kvar länge innan jag går upp kl 14. Dagen går och jag vettefan vad jag har gjort. Tänder ljus i köket, plockar fram yogamattan och drar 30 minuters yoga och avslutar sedan med en yoga nidra som jag hittade på Youtube. Somnar sådär lätt som man ska göra i en yoga nidra men är ändå lite besviken på att jag inte nådde den där stunden då man är klar i huvudet men inte kan röra kroppen. Det låter flummigt, men det är ett tillstånd där fem minuter kan motsvara fyra timmars sömn. Kajsa kommer hem mitt i min yogastudio men som tur är har jag hunnit avsluta den. Jag ligger bara där i ett mörkt kök med tända ljus och filt och pillar på mobilen. 

Torsdag 17 augusti. Jag möter upp Naomi i Stratford och sedan åker vi till Gettys arkiv! Det är ett helt makalöst arkiv. Vi får en guidad tur av han som är ansvarig. Ni som känner till Annie Leibovitz situation - hennes printar är inlåsta i Gettys arkiv. Getty får göra något med dom om 3 år. Annie Leibovitz blev bankrutt för några år sedan och sålde därför alla rättigheter till hennes bilder. Jag och Naomi vandrar runt på arkivet i sex timmar för oss själva. Vi hittar bilder av allt. ALLT. Adolf Hitler. Marilyn Monroe. OS i Stockholm 1912. Negativ på prinsessan Diana. Negativ på Madonna. ALLT. 

Fredag 18 augusti. Ledig. Herregud! Nästan ledig i tre dagar. Ärligt talat så behövs det. Jag stannar i sängen idag igen och redigerar två jobb som jag ligger efter med, som jag gjorde innan jag flyttade till London. Om ni har läst alla veckor så är det ganska logiskt att tiden inte har funnits för fem öre för efterarbete. Kajsa kommer hem tidigt och frågar hur länge jag ska redigera. Klockan är 12 och jag säger “om jag inte blir avbruten och redigerar fokuserat så är jag klar om två timmar”. Kajsa förser mig med mat i sängen och chokladglass. Och vatten. Klockan blir 16 och jag sitter i pyjamas och har gjort hälften. Blir avbruten eftersom jag får för mig att sjunga högt ibland. Tycker inte synd om mina grannar eftersom deras skrikande unge väcker mig varje morgon. Fair play tycker jag. Kajsa ger mig en deadline som är kl 17. Jag blir klar kl 17. Kajsa är min makeup artist och hon sminkar mig innan vi drar till Startford och går på bio. Som två 14-åringar som är fina för att gå på bio i köpcentrumet. 

Lördag 19 augusti. Premier League-helg igen! Alltid pepp på Premier League-helger! Jag är inne tidigt, kl 09, och hinner snacka lite med fotografen som jag var ute med tidigare i veckan. Han förklarar cricket för mig genom en ritning och jag förklarar dressyr. Han som är ansvarig redaktör frågar mig om jag har slagit mig i huvudet eftersom jag hade svarat “Premier League weekends are the best weekends” när jag svarade på hans mail igår. Nej, svarar jag. Jag bara älskar fotboll! Totalt får vi in 800 bilder idag som vi redigerar under tio timmar. 

Söndag 20 augusti. Premier League-söndag igen. Idag är det Spurs - Chelsea, en riktigt rolig match och London-derby. Samma visa som igår egentligen, men lite lägre tempo. 

Using Format